I vår vackra vita vintervärld.

Debattartikel i GP.

Under Fria ord har jag i dagens GP skrivit en debattext. Helst hade jag förstås velat att den publicerades på debattsidorna, men kanske anser man inte ämnet tillräckligt viktigt. Redaktionerna refuserade i vilket fall texten med ursäkten att den inte får plats i det flöde av debattartiklar man får in.
Det kan givetvis också vara så att jag inte skriver bra nog. Men den tanken är en törn för jobbig för mitt självförtroende. Och om jag i framtiden får lov att fejsa den här eventuella sanningen sätter jag mig ner och skriver en biografi om kvinnan som på grund av misslyckandet på journalistbanan ideligen skickade in och svarade på insändare. Som fick redaktörer världen över att fasa för henne. Det låter väl fint i sin fulhet?

Men att ämnet inte skulle vara viktigt är i alla fall fel. Av dagens mail att döma, både till antal och innehåll, skrivs det för lite om saken. (Pilutta er!) Till min förskräckelse verkar det tyvärr också värre än vad jag befarat.

- - - - -

Jag vill bli mindre, smalare, snyggare. Jag vill banta bort fett, ångest, tankar.

Så skrev jag den våren jag svalt mig och gick ned elva kilo. Dagen efter kontaktade mina föräldrar BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin) för hjälp. Men det var ett BUP med brister vi kom till. Ett BUP som enbart fokuserade på antalet kilogram – inte på patienten och personen. Ett BUP som behöver granskas. Som måste få mer pengar och fler resurser.

I dag är jag frisk, men berättar, återger och för diskussioner om ätstörningari min blogg. Unga flickor liksom vuxna kvinnor mailar, kommenterar och känner igen sig. Många är där nu. I helvetet med svält och ångest, isolering och depression. Den som är under arton år får vända sig till BUP för hjälp. Men det är inte alltid de erbjuder den.

En ätstörning sitter inte i kroppen eller vikten – den sitter i huvudet. När yrkesprofessionella personer använder mallar, mått och siffror på vad som verkar vara några slags gränsvärden är vi verkligt illa ute. Varför vänta med hjälp tills det är på gränsen? Varför låta fler månader och år gå till spillo för unga pojkar och flickor?

En 16-årig flicka från Göteborg gick ner 24 kilo på två månader. Hennes skolsköterska noterade detta och ringde BUP. Flickan, tillsammans med en stöttande vän, gick dit och fick prata med en behandlare. Fortfarande förnekande och med vilja att gå ner ännu mer i vikt ljög och mörkade hon på frågor och i svarsformulär. Kompisen rättade, berättade hur det verkligen låg till och såg sedan till att flickan visade sin dagbok. En anteckningsbok fylld av ångest och dålig självkänsla, förtvivlan och kalorikalkyler. Den vid BUP anställda bet sig i läppen – men förklarade att flickans höga BMI och fortfarande fungerande mens gjorde att man inte hade resurser nog att hjälpa henne. ”Du är inte tillräckligt sjuk”, fick hon veta.

Bara uttrycket är fullkomligt befängt. Men används ändå nu och då av BUP. För det finns fler flickor, fler hemska historier. En 17-årig tjej som sedan fjorton års ålder haft ett problematiskt förhållande till mat fick höra att hon såg normalviktig ut och därför inte kunde få träffa någon psykolog. En annan upplevde sig bli allt mer ätstörd under sin tid på mottagningen.
Att BUP så totalt fokuserade på vikt och vägning fick henne att i ännu större omfattning göra detsamma. Hon gick visserligen upp i vikt och de som behandlade henne var nöjda – men hennes liv togs alltmer över av ätstörningen och hon mådde sämre.

I Stockholm ska ätstörda nu få bättre stöd. Mera pengar och ökat samarbete ingår i landstingets satsning nästa år. Ett bra och viktigt initiativ som fler måste ta efter. Inte minst för att motverka hanteranden som dessa.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Har ni ingen mellandagsläsning tycker jag att ni ögonaböj åker till närmsta bokhandel och köper Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. Författaren lider av bipolär typ 2, manodepressivitet, och skriver inifrån ångesten, dödstankarna, det nästan outhärdliga. Själv grät jag ohejdat. På sidor som 13, 101 och 153 har trycksvärtan runnit ut och på sina ställen har bokstäverna inte längre formen av det begagnade typsnittet.

Jag har ju berättat om min syn på döden. Och med detta kanske delvis också på självmordet. I alla fall att det för mig ligger nära i tanken. Som ett tröstalternativ. Det ligger däremot inte nära i handling. Längre. En gång i tiden gjorde det det. Och som jag därifrån känner igen mig i boken.

På de vanvettigt ältande lektionstimmarna i Etik & Livsfrågor diskuterade klassen en gång självmord. Hurvida det är moraliskt försvarsbart eller inte. Det här hände sig på den tiden (herregud, jag antar att prästens högläsning av julevangeliets mossiga språk smittade av sig) då jag var som mest nedgången och deprimerad. Mestadels brukade jag sitta tyst. Det fanns inget värde i att diskutera och argumentera, allt var ju ändå meningslöst.
Men, när någon proklamerade om hur själviskt och elakt det var att ta sitt liv sa jag en sak. Något om hur svårt det är att leva enbart för någon annan. Jag minns inte vad som hände sen och jag antar att jag sa det för att försvara mig själv.

Jag menar, jag skämdes ju. För viljan att dö, för hur jobbigt jag skulle göra det för dem som blev kvar, lämnade och övergivna. För att jag trots den vetskapen inte fann det skäl nog att fortsätta leva, fortsätta bekämpa ångesten.

Men för guds skull, människan är sjuk. Hon behöver hjälp. Hon klarar så uppenbart inte av det själv. Gör det inte ännu mer till hennes samvete och ansvar. Gör det inte mer skambelagt med självmordstankar.

"Självmord är aldrig en bra lösning. Men jag tror att det är viktigt att tala om att vi finns. Vi som inte riktigt orkar med våra liv. Vi som bär på den där skammen att inte klara av livet. Jag vill inte ha er ömkan. Det är inte synd om mig. Jag behöver inte era kramar eller omsorger. Jag behöver vård. Jag behöver psykiatrisk vård."

Fast... jag behövde faktiskt kramar.

Tvåmannafest med bäst (-is).

Klappknäpp.

Utan hänsyn till att mina julklappar möjligtvis inte är av allmänintresse tänker jag visa allt fint jag fått. Varenda en gjorde mig glad och nöjd. Och glad.

Alla som vill får komma på spelkväll hos mig nu. Vi kan spela båda mina nya spel: Rappakalja Extrem och TP. Förloraren får ett straff, ett riktigt hemskt ett. Och mellan omgångarna lovar jag att bjuda på te i mina muminkoppar.

Det är tur att jag inte har en modeblogg med ambitionen att visa dagens outfit. Från och med julafton varvar jag nämligen enbart lusekofta med flanellpyjamas. I och för sig köpte jag en råsexig BH för mitt presentkort på Twilfit tidigare i eftermiddag - och den outfiten hade ni gubevars velat se...

Eftersom parmesanost är bland det godaste som finns var det lilla förvaringsetuiet med tillhörande rivjärn perfekt. För att inte tala om den stora rutiga kokboken med standardrecept. Som det om hur man gör den bästa makaronistuvningen. Prismas uppslagsbok gavs som komplement till min synonymordbok. Enligt erfarna korsordslösare - mamma och pappa - är det den enda uppslagsbok av någon så när kaliber.

En jul utan böcker är som kärlek utan kyssar. Och kärlek utan kyssar är väl ingen kärlek säg. Därför är jag himla glad för Markus Zusak Boktjuven (givaren lovade tårar) och Anna Jörgensdotter Bergets döttrar. De trehundra kronorna på Adlibris var heller inte dumma. Hurra hurra hurra! Inför det nya året fick jag en urtjusig kalender. Svart och stilig, precis som jag vill ha det. Den ska alltid följa med, och fyllas med minsta lilla.

Som förberedelse inför våren äger jag nu också ett par röda Converse. Mina svarta sjunger på sista versen och de vita är borta med vinden, det var alltså nödvändigt med ett par nya. Och rött är den flottaste färgen av alla.

Sist men inte minst: i april åker jag och min kärlek till Paris.

Rast och ro.

Jag är alldeles för bekväm för att blogga. Dagarna spenderar jag på korsord, Boktjuven och huvudkudden. Iklädd lusekofta, tjocksockor och strumpisar. Men så får det vara. Särskilt när det är jullov.

Julafton i referat.

Dagen förlöper precis som en juldag ska. Alltså har jag legat och läst julklappsböcker i min julklappspyjamas, spelat Rappakalja Extrem med familjen och ätit lax, skinka och blodapelsiner till lunch.

Och tänka sig, gårdagen var tillförlitlig den med. För som Gustav Svensson säger är julafton den dag på året man ska kunna vara helt säker på hur den kommer att se ut. Och därför satt vi som vanligt i Backenkyrkans hårda bänkar klockan 11.00. Nyduschade, renrakade och utan tillstymmelse av vax i öronen. Barnkören var lika timid som söt, prästen läste julevangeliet och mamma anmärkte på psalmbokens bristande grammatik. Allt var i sin ordning.

Väl hemma avnjuter vi sedan årets jullunch. Framdukat står gravad lax, tunnbröd, skinka, senap och pulverkaffe. Förutom Dan är vi nämligen så gourmanda att vi prefererar snabbkaffe framför fjollvarianter gjorda i italienska designmaskiner. Hushållet äger således inga komplicerade apparaturer och det svarta fåret fick genomlida måltiden med kall mellanmjölk. Alla var till synes ändå nöjda och glada.

De följande två timmarna kan preciseras som väntan. Väntan som jag själv utnyttjar genom att att spela Dr. Mario och klämma på paket.
När tiden gått ska vi packa in oss i bilen. Något som kan tyckas torde vara trivialt och simpelt, men för familjen Boström ofta blir en mödosam och utdragen process. Det är grymtningar och gräl, försvunna vantar och kliande tröjor. Någon är klar och svettas som vore hallen en finsk sauna, en annan upptäcker just behovet av att gå på toa. Och så där håller vi på.

Några minuter innan det mytiska klockslaget 15.00 står vi i hallen hos kusinerna. Där vitsas putslustigt om att vi tagit med massor av skräp (julklapparna och vårat bidrag till julbordet transporterades i svarta sopsäckar) och att tomten kommer tidigt (pappa som släpar på dem). Det blir ett hastigt kramkalas då signaturmelodin till Kalle Anka snart hörs från vardagsrummet. 21 personer sitter, står och ligger sedan framför teven. Vi visslar till de välbekanta låtarna, skrockar åt Sir Väs och påpekar under Ferdinand att humlor ju faktiskt inte sticks. Själv tycker jag att man väl kan låta det sistnämnda bero. Det är julafton och en tecknad film, för guds skull.

De flesta verkar märkbart lättade när Benjamin Syrsa sjunger om stjärnan i det blå och eftertexten börjar rulla. Inte långt därefter, en timme eller så, dukas julbordet fram och tallrikar delas ut. Ofta hör man folk säga att julmaten egentligen inte är god, att den äts bara för att. Det håller jag inte alls inte med om - jag älskar den. Allt! Prinskorvar med ben, hemrullade köttbullar, rödbetssallad och lax, skinka, tunnbröd och såser av alla de slag. Det är ett under att vi senare får i oss tre pepparkaksparfaiter.

Efter en stunds paltkoma kommer tomten. Ja, tomten kommer! Trots att yngsta personen på plats snart slutar gymnasiet kommer han. Eller hon. Utklädd till en han. Det delas ut klappar, skakas hand och tackas. Rivs presentpapper, testas storlekar och tjuter från förvånade och förtjusade munnar. Tomten svettas och försvinner.

Precis i tid till Svensson Svenssons jul är vi hemma. Och kanske är det här stunden på dagen jag tycker allra bäst om. Nu är vi bara familjen. Vi skrattar så det nästan kissas i byxor och härmar replikerna vi kan utantill. Vilka är allihopa. Det dricks glögg, knäcks nötter och visas julklappar. Alla är trötta och glada.