Anna Boström

Helger kommer, helger går.

2012-02-19T20:53:00.000+01:00

Den här helgen hade gärna fått fortsätta och pågå föralltid. Jag har befunnit mig i en sån där bubbla, ett eget universum där bara jag och en till person fått plats. Det är lite märkligt när man måste kliva ur den och påminns om den nya delkursen som börjar imorgon, lägenhetsnyckeln som ska lämnas tillbaka och inkorgen med ett flertal obesvarade mail. Allt jag behöver fundera över och ta ställning till på nytt med distanserade, nyktra och kanske aningen mer välvägda tankar. Ja, i den mån man nu kan göra det när känslor är inblandade.

Men låt oss inte bli alltför pretentiösa nu. Några lösryckta faktorer från de senaste två dygnen istället: 19 glas, entrecote, mindfulnessartiklar, känslor uttryckta i falsett, morgon- och kvällstidningsläsning, långpromenad runt Skeppsholmen, kaffe och semla, filmen Jag älskar dig för evigt, O'learys, Melodifestivalen, godis, öl, yoga, husesyn i grannfruns etagelägenhet och... ska jag våga mig på att kalla det kärlek? (Suck, då var vi uppenbarligen där igen.)

Aja, nu borde jag ögna igenom en Madicken-bok men med korten på bordet kommer jag nog sätta på The Descendants istället. Kanske går jag till och med ner och köper glass. En Magnum Classiq. Ja, tamejfan, det gör jag!

Uppdatering från psykoanalytisk litteraturvetenskap.

2012-02-15T12:25:00.001+01:00

Jorå, tentan går helt okej, tackar som frågar. Känner mig aningen stressad trots att jag håller min tidsplan, men det är väl en sån där sak som hör till, antar jag. Och när det kör ihop sig i huvudet kan jag ta korta pauspromenader till balkongen och titta ut över takåsar, tinnar och torn. Här är till exempel Tyska kyrkan:

Men efter lunch måste jag ta en riktig, lång promenad. Min rygg gör så ont och behöver sträckas ut, helst trampas på och knådas med hårda nypor. Jaja, det var allt för nu.

Hej från mig.

2012-02-13T21:20:00.000+01:00

Här sitter jag och gäspar i den lägenhet i Gamla stan som jag tillfälligt bor i. Under de tio minuter som gått sedan jag tog de här bilderna har jag förvisso förflyttat mig till soffhörnan och satt på Apflickorna, men annars är det samma trötta tentatjäj.

Och nu ska hon slå av datorn, göra sig en kopp te och koncentrera sig på filmen. Tjoflöjt!

Helgen. (Vilken tråkig rubrik.)

2012-02-12T22:51:00.003+01:00

Det här har minst sagt varit en fröjdefull helg. Jag vågar till och med påstå att det varit den bästa på... ja, vad ska vi tro, åtminstone rätt så bra många månader. Efter att jag i fredags haft den sista tunga föreläsningen för den svåra och dötorra delkurs jag går just nu satte jag mig på pendeltåget till mitt hjärta och där stannade jag sedan fram tills imorse.

Det var så himla perfekt för under fredagen var det bara hon och jag och vi såg en tramsrolig komedi och sisådär fyra fex sex avsnitt av How I Met Your Mother, pratade, åt semlor och somnade bredvid varandra i den stora fluffiga sängen. Ja, och så på lördagen vaknade vi och åt frukost framför ännu fler avsnitt...

... tills vi fick sällskap av först en mamma och därefter Ronnie, Emiliano och Oscar som naturligtvis var superpepp på kvällens deltävling i Melodifestivalen. Pizza inhandlades, en baginbox öppnades och så satt vi där och sittdansade i soffan tills det var slut i rutan och vi kunde babbla oss till sömns istället.

Jag vaknade till strålande väder och tog bussen från Stjärnhov till en mysig brunch med tillhörande promenad i solskenet. Korv och makaroner till middag och nu sitter jag med te och rostisar och känner att jag börjar förstå vad det är för typ av uppsats jag ska skriva om jag vill att det ska ge mig något, intressera mig på riktigt.

Men nu är helgen tyvärr slut och en vecka fylld av hårt hemtentaskrivande tar vid. Ska bli så oerhört gött att lämna in den på fredag och börja en rolig delkurs måndagen därpå, där jag kommer få läsa sådant som Madicken, Den hemlighetsfulla trädgården och förra årets augustprisvinnare Pojkarna plus massor av sjukt intressanta artiklar om dem.

Ska i alla fall avsluta den här veckan med att krypa ner i sängen och se Midnight in Paris nu. Sov sött alla ni som läser!

(Bilderna illustrerar förresten inte texterna på något särskilt sätt. De är från helgen och that's pretty much it. Jag tänkte att det kunde vara kul med något visuellt bara.)

Hej jag heter Anna och jag driver en modeblogg.

2012-02-09T21:43:00.003+01:00

Ah, titta vilket snyggt linne jag köpte häromveckan. Det hängde på reastängerna på Monki och kostade hundra riksdaler. Det är i och för sig tillräckligt mycket pengar för att jag ska tveka, men den här gången hade jag alldeles för bra och slipade ja-argument för att inte gå till kassan.

Ni får säga vad ni vill, jag älskar det i alla fall.

Liten lägesuppdatering.

2012-02-06T17:45:00.001+01:00

Jag vill nog mest säga att jag trots allt är okej. Det verkar nämligen ibland som att vissa tror att jag är den bräckligaste, sköraste i hela världen och riskerar gå itu så fort det börjar blåsa. Det är inte sant. Jag klarar mig faktiskt rätt så bra. Inte alltid och inte hela tiden, men på det stora hela; avgrundstankarna kommer och går och jag vet hur de fungerar, ingenting är becksvart föralltid, man vaknar och skrattar och orkar och tycker något känns lite roligt, och så störtar man igen men vaknar på nytt... Och så håller det på, livet.

Om jag genom bloggen råkar förmedla något annat är det antagligen för att jag inte skriver särskilt frekvent. Ja, numera skriver jag väl oftast eller nästan bara när jag inte vet vart jag annars ska ta vägen och då blir det ganska naturligt med mörka, melodramatiska penselfärger. Men jag kan intyga er om att det finns en hel del pastelliga och färgglada kulörter på den här paletten också, så där som hos de flesta som inte är deprimerade eller lider av annan psykisk ohälsa... Åh, vad dumt det är att jag måste tona ner allt som faktiskt ändå är jättejobbigt, men det känns som att jag behöver understryka att det är skillnad och att jag... att jag står på rätt sida den där rätt så avgörande skiljelinjen.

Så, nu var det sagt. I eftermiddag har jag varit på Barnboksinstitutet och bläddrat bland facklitteratur, gamla uppsatser, Opsis Barnkultur (en förträfflig tidning om barnkultur i allmänhet och barnlitteratur i synnerhet som drivs helt ideellt men som ändå ser till att betala alla, ofta namnkunniga, skribenter - gör en god gärning och börja prenumerera idag!!!!11) och såklart alla barn- och ungdomsböcker som står och trängs i hyllorna i biblioteket. Jag försöker komma på ett uppsatsämne att skriva om, men det är inte lika enkelt som man kan tro, jag vill ju skriva om det roligaste, mest intressanta och spännande bland allt roligt, intressant och spännande... Men det där ger sig väl också.

Annars får ni ha det så bra till nästa gång vi hörs. Tack för alla fantastiskt stöttande och varma kommentarer - you're the very best! Puss och kram.

Tänkte att jag kunde visa några bilder:

2012-01-30T17:10:00.002+01:00

Som härifrån Barista där jag mötte upp Sara den Underbara i lördags. Och så satt vi där och hade det alldeles toppen tills Jen kom och vi bytte fiket till baren på mitt gamla jobb Urban Deli. Där vi förresten hade det alldeles toppen med.

(Sara får representeras av det här glaset, i vilket hon bjöd mig på smoothie några dagar tidigare.)

Efter någon timme traskade jag till Pellan för att träffa min barndomskompis Maja som jag inte sett på år och dar. Vi åt och babblade, babblade och åt.............. tills magarna var proppis och vi kände för att gå ut och skaka rumpa *shake shake fnittra prata skratta dricka öl*

Men så kommer måndagen och väckarklockan stod på sju för att jag skulle till skolan. Zzzzzuck. Fast det är såklart kul att lära sig intressanta grejor!

Åkte till huset en snabbis. Var tvungen att hämta skolböcker med sjuttioelva återlämningskrav. Och kramas med Knyttet <3 <3 <3 <3 Vi låg på toalettgolvet och grät lite tillsammans innan jag fick rusa för att hinna med bussen. Stackars lilla skildsmässokatt :'-( Inte vidare Happy, happy, om man säger så.

Exakt nu sitter jag och pluggar. Renskriver anteckningar om hermeneutik och receptionsanalys och annat sånt där. Kul!!! Verkligen!!!!!!!!!

Man måste härma dom som orkar, dom som fortsätter ändå.

2012-01-29T21:40:00.001+01:00

Gråskala.

2012-01-26T12:50:00.001+01:00

Vad tusan, sånahära tramsinlägg kan jag ju fortfarande lägga ut. Jag sitter och pluggar och ska så göra resten av dagen. Just nu renskriver jag anteckningarna från gårdagens lektion. Och visst, det låter kanske lugnt och skönt, men det är över 20 sidor pytteliten text med förkortade ord (rom, form, littv, sklo...) som jag måste försöka tyda och ge vettig kontext - det ger skrivkramp. När jag är klar om sisådär två timmar eller fem ska jag läsa in mig på morgondagens texter också.

Därför är det med all rätt jag tar pauser och ser How I Met Your Mother eller tar fåniga Photoboothbilder. Hade inte webbcam på min förra dator och därför tycker jag det är superspännande att se mig själv live och spegelvänd på skärmen. Senast jag använde webbcam var 2003 eller något. Det är liksom så otroligt lattjo att luta sig åt höger, fixa lite med håret, grimasera fult och se vad som händer.

Men nu ska nog handen klara av att skriva ett pass till, tror jag.

Så hejdå på ett tag.

2012-01-25T22:53:00.008+01:00

Meningen med den här bloggen har liksom fråntagits mig. Jag brukar skriva för att skingra tankarna, för att prata med er och få er respons. Jag brukar skriva när jag inte vet vart jag ska ta vägen och vad jag ska göra, när jag varken vet ut eller in. Men jag kan inte det längre. Allt skulle filtreras, både medvetet och oavsiktligt. Mot min vilja skulle orden och meningarna anpassas. Jag skulle vara tvungen att förhålla mig.

Så fruktansvärt orättvist, det också.

Ögonblick från helgen.

2012-01-15T14:11:00.003+01:00

Med undantag för den där vänteölen på Pelikan har jag bara varit hemma den här helgen. Jag måste ju passa på medan det här fortfarande är mitt hem. Jag älskar huset. Älskar att vara här, leva här. Orkar inte ens tänka på hur det kommer vara utan det.

Men snart måste jag flytta och försöka gå vidare. Om ni snubblar över någon som ska hyra ut rum eller lägenhet får ni väldigt, väldigt gärna höra av er till mig. Jag är intresserad av allt.

Aj. Aj aj aj. Det gör så ont att behöva skriva det.

Dagar kommer, dagar går.

2012-01-12T17:35:00.001+01:00

Så här har jag suttit för det mesta den här veckan och snart, snart är sista arbetet för den här terminen och kursen inlämnat. Gött.

Men idag efter skolan mötte jag upp min kusin Sara på Louie Louie. Hon åker tillbaka till Malta på söndag så ett par sista timmar tillsammans tyckte jag väl att vi kunde få.

tittar under lugg

2012-01-11T12:54:00.003+01:00

Jag sitter på det nyöppnade bibliotekskaféeet i Farsta och dricker kaffe för det i Stockholm mycket sympatiska priset fjorton kronor koppen. Pluggar, men tänker inte gå in på några tråkiga detaljer.

Ville bara säga hej.

Så...

Hej!

Don't hate the player, hate the game.

2012-01-10T20:00:00.004+01:00

Jag orkar verkligen inte det här med att vara taktisk och ansvarsfull inför mina känslor. Det blir bara spel. Spel i ett spel som jag aldrig bett om att få spela. Alldeles trött på att tänka agerar jag därför helt och hållet efter hjärtat nu. Det känns hemvanare, även om jag går med det öppet i handen och ju fattar att det kan krossas ännu lite mer vilken sekund som helst. Men det kan väl vara starkt nog att försöka sätta ord på den där ambivalenta gröten i huvudet? Alltså att prata om det. Vara uppriktig. Ärlig ända in i skammen och själen.

Magkänsla vet jag inte ens vad det är för tillfället. Jag har försökt lyssna efter något som kan likna en sådan men det enda som hörs är huvudet och hjärtat som bankar och slår. Värker.

Stockholm city, neonljus, coola kolamänniskor och lilla du.

2012-01-10T10:38:00.004+01:00

Här är det som blev kvar.

En liten del.

2012-01-09T17:40:00.001+01:00

Uppmärksamma läsare har noterat att jag tagit bort ett inlägg, och det är mycket riktigt sant. Förhoppningsvis var det inte alltför många som hann se och läsa det, eftersom det var skrivet och publicerat i väldig affekt och borttaget högst ett par timmar senare. Vad ska jag säga? Jag var bara så ofattbart ledsen, besviken och arg just då.

För tillfället känns det okej. Jag har suttit på café inne i stan och skrivit på min lilla essä hela dagen. Den är nästan klar nu. Nästan klar och rätt så jäkla bra, om jag får säga det själv. Jag köpte aldrig de där gröna byxorna till mig själv, jag blir alltid så velig när jag ska unna mig; kavaj eller byxor, kavaj eller byxor - eller borde jag satsa på att färga håret och köpa ny concealer i stället? Det slutar oftast med att jag kommer hem tomhänt. Eller som idag: blodpudding och ett paket bacon. Verkligen att unna sig. ;)

Jag vet ärligt talat inte vad det är för röst som skriver det här inlägget. En smilgubbe? När gjorde jag en smilgubbe sist? Dessutom tycker jag inte ens att det låter som jag när jag läser tyst för mig själv. Kanske är det ett sätt att distansera sig från allt som händer och som inte riktigt går att skriva här. Ja. Kanske är det så.

Bilden här ovanför är i alla fall från i torsdags när jag var i Stjärnhov hos allra, allra bästa Annika och Ronnie. Ser ni så varmt och mysigt det ser ut? Det är för att det är varmt och mysigt där. Alltid.

Jag ser inte längre än min nästipp när jag ska försöka planera framtiden. Jag vet inte vart jag sover imorgon, och det känns bara tursamt att jag vet att jag sover hemma i huset ikväll. Om det nu fortfarande är hemma. Jag vet faktiskt ingenting. Men idag är en helt okej dag så det får vara. Jag ska äta blodpudding, ligga bredvid Knyttet och titta på Mildred Pierce. Det får räcka som plan.

Resa sig. Falla. Resa sig. Falla. Resa sig. Falla. Resa sig?

2012-01-04T14:20:00.002+01:00

Jag sitter på Kungsholmen idag. Dricker kaffe och skriver sexsidig essä om
längtan efter landsbygden. Det är så konstigt att livet fortsätter snurra; min lärare kräver fortfarande att arbetet ska in, Telia att telefonräkningen betalas.

Men jag är duktig. (Så duktig att jag får köpa de där gröna byxorna när jag är klar?) Än så länge har jag bara fått ihop lite drygt två sidor, men de sidorna är å andra sidan oerhört bra. Oerhört bra. (Så bra att jag defintivit borde få köpa byxorna!)

Om det inte vore för att alla tittar snett skulle jag försöka ta ett webcam-foto och lägga upp för att illustrera det hela. Men ni kan ju föreställa er i stället: stripigt hår, bortnött nagellack, finnar och smutsiga kläder. Jag packade liksom inte ner så mycket när jag åkte från huset i söndags. Och så äter jag choklad om kvällarna när alla andra sover.

Man är inte mer än klyscha.

Måste jag bli en woo-girl nu?

2012-01-04T09:59:00.002+01:00

Kan jag få sova nu? Snälla.

2012-01-04T00:55:00.002+01:00

Det är bara tisdag kväll men den här veckan är redan den längsta jag varit med om.

Jag bor hos mina kusiner just nu. Ligger mest i sängen jag blivit tilldelad, ser film och lyssnar på musik, eller bara regnet. Jag har gått runt, runt i villaområdena. In på Statoil men genast ut igen.

Det är så tomt.

Pluggar också, för att jag måste. Men ingen i skolan vet något och jag ler, berättar att julen varit okej fastän den...

Jag är inte okej.

Jag vill ju inte vara okej.

Jag vill att ingenting någonsin ska vara okej mer om jag inte får vara med dig.

Men någon gång blir det så klart det. Bra igen. Eller åtminstone okej. Och då ska jag fungera utan dig vid min sida, utan din hand i min under bordet på restaurangen.

Gud, så meningslöst. Kommer någon annan hand någonsin kännas som din?

Du har alltid varit perfekt för mig. Jag tittar på Crazy, stupid, love nu och du påminner om Ryan Gosling i den. (Alltså perfekt? Haha. Jag är uppenbarligen en simpel tjej som alla andra.) Du blinkade åt mig i spegeln över kassan där vi stod på ICA FOKUS i Göteborg, minns du? Jag blev klumpig efter det. Jag är fortfarande klumpig. Jag halkar i trappan för att jag inte kan koncentrera mig på annat än att du är den bästa, den bästa jag träffat, kommer träffa. För att du måste se hur fin månen lyser över sjön, bara du ser, bara jag får dela det med dig.

Jag kände mig så utvald.

Varje sekund, blick, telefonsamtal, kram, kyss kände jag mig utvald.

Det gör jag inte längre.

Du väljer bort mig nu?

Och vad är det för vits om jag inte får vara den som gör dig lycklig. Nej, då är det väl så, då är det inte vi längre.

Ett skepp kommer lastat med...

2011-12-22T15:09:00.000+01:00

...ett stycke bilder härifrån Umeå.

Efter ankomstmiddag tog jag ansvar för julen i det här huset och tvingade mamma och pappa att ta in granen och klä den. Den blev precis så barnsligt finful som varje år. Jag hängde till och med upp några av smällkaramellerna jag gjorde på dagis.

I tisdags gick jag och Bex till Lottas en stund. Vi behövde prata igenom veckorna sedan sist. Babbelbabbelbabbel kackelkackelkackel, lät det.

Hejhej, den här vägen har jag gått tusentals gånger men det var länge sedan sist!

Pannkakslunch hos farmor. Världsbäst!

Pappa har lärt sig spela flöjt sedan sist. Tuuut tutelituuut, lät det.

Och imorse steg jag upp halv sju för att åka till Rebecka och äta bjudfrukost. Mmmm, vad gott det var.

I Umeå.

2011-12-20T23:49:00.002+01:00

Nu är jag framme hos mamma och pappa i Umeå.

Efter middagen klädde vi granen och sedan åkte jag in till stan för att träffa Bex. Jag saknar Mattias. Allt blir lite roligare när du är med, nära, tillgänglig.

Det är dags att sova.

God natt.

Da'n före da'n före da'n före da'n färe da'n före doppareda'n.

2011-12-19T18:50:00.000+01:00

Måste:
- städa
- packa
- vattna
- plugga

Allt tycks bara bli halvgjort. Jag dammsugar och hänger upp kläder men efteråt märks ingen skillnad. Jag plockar fram strumpor och kläder jag ska ha med mig till Umeå men hittar ingen resväska att stoppa ner dem i. Jag vattnar i köket men har flera rum kvar. Och pluggar gör jag överhuvudtaget inte.

(Började det här inlägget kring lunch - nu har jag faktiskt knapprat ihop en kortessä om lagen om alltings jävlighet. Duktig flicka.)

Min mage kurrar och jag önskar att den här timmen kan gå fort, fort så att Mattias kommer hem med indiskt snart.

Nej, nu kommer jag inte på något mer att skriva.

Rapport från mig.

2011-12-16T19:00:00.000+01:00

Jag är hemma. Knyttet spinner i mitt knä och i magen skvalpar glögg. Snart kommer M. Jag har köpt tacos och kanske öppnar vi en flaska vin. Måste vattna julstjärnan, pelargonen, enen, palmen, murgrönorna och de andra växterna jag inte kan namnet på. De slokar. Bladen går mot brunt. Men först måste jag komma ner i varv. Landa. Jag har åkt pendeltåg och tunnelbana i timmar, kört på vägar jag inte känner till, därför brytit mot ett par trafikregler, fått puls, lipat i en korsning för att andra bilar tutat på mig, hittat rätt, handlat, bärt tungt, städat upp i hallen. Landa, alltså.

Igår var jag i skolan hela dagen. Fast jag gick tidigare från sista seminariet. Jag tycker faktiskt inte att jag behöver lyssna på sådant jag inte är intresserad eller drar nytta av, sådant som läraren tycker är kul fast som inte har så mycket med kursen i sig att göra. Åkte till Annika i stället. Annika och Ronnie och Basse och Biianka. Varmt julfint hus. Lövbiff och julmust och paketöppning, daimglass, film.

På tisdag åker jag till Umeå. Det känns fint. Klä gran, doppa i grytan, julskinka, Kalle, tjocka släkten. Mattias kommer också. Men innan dopparedagen hinner jag träffa farmor och Bex och familjen, kanske fler. På julaftonsmorgon går vi i kyrkan. Ida ska också komma dit. Kramas i bänkraderna. Lyssna på barnkör och prästen som läser evangeliet.

Måndagen och de Svenska Hjältarna.

2011-12-14T09:32:00.004+01:00

I måndags var både jag och Mattias lediga så efter lång sconesfrukost och ett par avsnitt av The West Wing åkte vi in till stan för att handla julklappar. Framåt fyra var vi vrålhungriga och åt lunchmiddag på Riche. Jag har hört att deras köttbullar är Stockholms godaste, men nja, det tyckte jag väl inte riktigt att de var. En tvåa på köttbulleskalan får dom. Mätta och sådär nöjda åkte vi ut till Cirkus på Djurgården. När jag hade namnsdag i fredags fick jag nämligen biljetter till årets Svenska hjältar-gala och nu var det dags.

Lova att se galan när den sänds i TV4 på fredag! Lova!!!!! Man slår garanterat gåshudsrekord. Man gråter och rörs och applåderar och... Livet känns faktiskt lite bättre efteråt. Man inser att det betyder något bara att vara en bra medmänniska. Ja, att det faktiskt inte behövs mer än så för att man ska vara värdefull.

Ett stökigt men juligt kök.

2011-12-12T12:11:00.002+01:00

Tack.

2011-12-11T19:43:00.003+01:00

Ni skriver verkligen dom finaste kommentarerna. Det värmer.

Idag har jag gått armkrok med Mattias och Maja på IKEA. Skrattat massor. (Det värmer ju också.) Nu ska vi äta obligatorisk söndagspizza och titta på The West Wing.

Jag har inte så mycket mer att säga, men det kan väl räcka? Ja. Det tycker jag att det kan.

Kramar

Byxlinningen som skaver.

2011-12-10T16:45:00.003+01:00

Åkte in till stan när jag skickat in tentan igår. Tittade på julklappar men köpte inget. Det regnade. Halv två mötte jag upp Jonna på Fridhemsplan. Det är inte mer än en månad sedan vi sågs sist. Fint ändå.

Hem och tillbaka in till Södermalm. Idolfinalen hos Maja och Arne. Vardagsrumsbordet fullt av hårdost mjukost tryffelsalami skinka bröd tomatsallad chips. Bubblor i glaset. Äter, lyssnar, pratar och skrattar. Magen full. Jag knäpper upp skärpet, lägger det i väskan. En klump av ångest i bröstet. Slutar att lyssna och slutar att prata. Sluta att skratta. Äter. Mer och mer och mer. En handfull chips och ytterligare en två tre fyra tills skålen är tom. De andra har slutat men jag skär upp mer ost. Matar ångestklumpen, får den att växa, svälla. Godis plockas fram. Inga av de sorter jag egentligen gillar. Äter ändå varenda en av de sexton sjutton arton romerska bågarna. Tårar i ögonen. Hör inte vad M säger längre. Går in på toaletten, försöker spy. Har aldrig kunnat det. Har aldrig lyckats. Inte nu heller. Äter mer i stället. För att fly. Tänker: nu är hela helgen förstörd.

Gråter mig till sömns.

Förbannade vare dessa bakslag när det inte finns någon hejd. Känner mig äcklig och vågar inte lita på mig själv efteråt. Ska en kaka bli tio tjugo? Två frukostmackor bli fem? Vikten är inte det viktiga längre, men balansen, harmonin. Vill ha det lagom. Inte vara rädd för att karaktären ska brista. Inte vara tvungen att kompensera ifall att.

Är hemma ensam nu. Dricker glögg och läser. Tom.

Här sitter jag och pluggar.

2011-12-08T08:20:00.001+01:00

Det här är verkligen Världens Sämsta Blogg. Jag är så generad över att jag inte ens lyckats skriva julkalendern varje dag att jag inte vill prata om det. Och så känns det som att varannat inlägg det senaste halvåret handlat om att jag inte skriver, att det är svårt, att jag inte vet om jag vill ens en gång. Gud, kan det bli tråkigare?

Jag håller på med en hemtenta nu och är så koncentrerad att jag har huvudvärk. Det är synd att jag inte kan se den där pluggromantiken i böckerna och papperna som ligger utspridda över bordet, kopparna med kallnat kaffe i botten, russinburken som är nästan tom. Varför gör man bara det efteråt? Nu undrar jag mest ifall jag kommer hinna klart i tid. (Egentligen är det IQ-befriat att jag tänker så eftersom erfarenheten säger att jag alltid hinner trots att det känns stressigt och ont om tid. Men närå, logisk är jag tydligen inte.)

Vi hörs snart igen. Jag ska återgå till att diskutera Horace Engdahls aforismer och hegemonin som dessa eventuellt rättfärdigar. Det är faktiskt ganska intressant! *plugghäst*

5 december. Berätta om vem du var för ett år sedan.

2011-12-06T08:50:00.000+01:00

Jag var nog rätt lycklig för ett år sedan. 2010 hade varit mitt bästa år någonsin. Aldrig tidigare hade jag varit så glad, gjort så mycket eller känt mig så levande. Å andra sidan stod 2011 för dörren. 2011 som varit en bakslag i jämförelse. Men jag tror inte att jag anade det då.

Jag pluggade svenska och under den här tiden kurser i retorik och språksociologi. Jag trodde nog att jag skulle bli svensklärare. Jag hade valt att läsa fortsättningskursen till våren och visste inte att jag skulle hoppa av samma dag som terminen började.

Vi skulle fira jul här hemma i huset. Det var första gången jag skulle vara tillsammans med Mattias, första gången jag inte skulle vara med familjen och släkten. Det kändes konstigt först, lite läskigt på en så för mig viktig högtid, men så fort den andra familjen, Mattias familj, dundrade in i huset försvann alla sådana tveksamheter.

Huset var i alla fall fortfarande rätt tomt och kalt. Köksfönstrena var utan gardiner och de flesta väggar var bara vita, utan tavlor och hyllor. Men vi hade fullt sjå med att få vatten och avlopp att fungera. Var det inte ledningar som frusit till is så var vattnet brunt eller någon tank full. Det kändes som att Jouraktörerna sprang här dagligen. Jag skottade. Det låg nästan en meter snö i trädgården. Jag eldade. Vi hade inte förstått hur luftpumpen fungerade.

Vi hade bokklubbsmöten också. Läste En dag och Spill och säkert något annat jag inte minns.

Ja. Jag var nog lugn och lycklig. Det känns åtminstone så när jag blickar tillbaka.

Läs om mitt december 2010 här vetja.

Dåligt.

2011-12-05T19:45:00.003+01:00

Det har varit full rulle i helgen vilket gjort att jag hamnat efter i Emilys julkalender. Gårdagens lucka innebar att jag skulle berätta om en person som jag beundrar medan dagens handlar om vem jag var för ett år sedan. Och jag lovar: det kommer, så snart jag bara orkar.

Men nu ska jag bre mackor och läsa. Det är hemtentavecka och lika bra att börja med en gång.

3 december. Berätta om din bästa vän.

2011-12-04T10:21:00.004+01:00

Mattias är min bästa vän. Det finns ingen jag tycker om att vara med så mycket som han. Den senaste veckan har vi bakat pepparkakor tillsammans, tittat på Vita huset, bråkat, skrattat, gått på fest, delat på två pizzor och tagit oss an en batteritom bil.

Han är trygghet lika mycket som äventyr.

Jag älskar honom.

2 december. Berätta om staden som du bor i.

2011-12-02T11:15:00.002+01:00

Sedan två och ett halvt år sedan bor jag som sagt i Stockholm. Det hade varit bestämt i många år att jag skulle flytta hit. Dels för att jag då ville bli journalist och ansåg att jobbtillfällena var fler och bättre här, dels för kärleks skull.

Jag vet att många tycker att staden är lite för stor. Att man försvinner i mängden människor och reduceras till ingen. Själv tycker jag om just det. Jag gillar att vara fullständigt anonym där jag går över Götgatspuckeln, längst Norr Mälarstrand eller på Fridhemsplan, att ingen vet vem jag är när jag gråter på bussen, sitter ensam på ett fik eller läser böcker i korridoren i väntan på föreläsningar.

Däremot har jag ofta känt mig både stressad och pressad av den oerhörda fixeringen vid att göra karriär och att ständigt klättra på den så kallade karriärsstegen som jag upplever finns i Stockholm mer än i någon annan stad i Sverige. Man ska ständigt gå på möten, driva hemliga projekt och vinna framgångsmark för att vara spännande. Jag vet inte om det är jag eller det att vi flyttade utanför staden, men på den fronten har jag blivit lugnare och tryggare det senaste året. Jag behöver inte synas och höras. Jag är inte beroende av den bekräftelsen längre. Men jag märker fortfarande enorma skillnaden när jag åker till Umeå, Göteborg eller annan ort.

Det finns mycket att säga. Om orättvisor och påtagliga sociala markörer, mina tankar kring att bilda familj här, vackra hus och den bedårande Mälaren som flyter genom staden, tillgången till bra restauranger, affärer och barer, möjligheten att köpa billiga flygbiljetter ut i Europa... Men det får ni i så fall fråga om eftersom jag alldeles snart måste jäkta till pendeltåget för att åka in till just allt det där.

Dessutom finns det en rad musiker som beskriver Stockholm mycket, mycket bättre.

Bilder från Flickr. 1 och 2.

Julkalender. 1 decemer. Berätta om dig själv.

2011-12-01T18:33:00.001+01:00

Jag blev sugen på att göra precis som Regine och skriva julkalender här i bloggen. För att komma igång igen. Idén är Emilys på Damernas värld och hon har döpt kalendern till "Berätta om...". Varje dag fram till och med julafton har ett tema, eller snarare en rubrik, som anger vad man - i det här fallet jag - ska berätta och skriva om.

Idag är naturligtvis första dagen och bakom lucka ett står att jag ska berätta om... mig själv!

Jag tycker det är jättesvårt att presentera mig i ett par meningar. Snudd på omöjligt, faktiskt. Det går liksom inte att ge en rättvis bild på den korta tiden. Ofta försöker jag därför klämma in det som känns viktigast för mig, men eftersom jag inte hinner förklara varför eller hur känner jag mig i stället falsk efteråt. Nästan som att jag svikit mig själv genom att ge något som inte blivit emottaget på det sätt som det förtjänar. Så när jag och min vän Moa satt och pratade om just det här i tisdags bestämde jag mig för att börja säga att hejhej, jag heter Anna och pluggar till förläggare *smile*.

Därför tänker jag berätta om mig själv med stora penseldrag.

Jag heter Anna och är 21 år. Jag kommer från Umeå men flyttade till Stockholm när jag tog studenten för två och ett halvt år sedan. Efter att jag och min pojkvän Mattias bott i ett par andrahandslägenheter slog vi till och köpte ett hus ett par mil utanför storstan förra hösten. Här bor numera också vår lilla katt Knyttet. Just nu läser jag Kreativt skrivande på Södertörns högskola. Kursen motsvarar på intet sätt mina förväntningar och jag har ärligt talat mått rätt kasst den här terminen på grund av det. Men målet är i alla fall att i sinom tid ta examen i förlagskunskap.

Jag är snäll men förhoppningsvis inte på det där lite tråkiga sättet, rätt blyg innan jag blir hundraprocent bekväm med folk och ambitiös så länge det handlar om sådant som utvecklar mig.

Vi hörs i morgon igen!

Uppläsningskväll och vardagssysslor.

2011-11-29T11:00:00.000+01:00

I kväll har vi uppläsningkväll på skolan. Temat är nödutgång. Alla i klassen har alltså fått tolka detta för att sedan skriva en text som framförs lite hur man vill. Själv ska jag stå rakt uppochned i strålkastarljuset och läsa. Inga krusiduller. Texten i fokus.

Mattias har lovat att komma och jag tycker det är så oerhört gulligt att min pojkvän ska sitta på andra raden och supporta mig. Det är så fint bara.

Nu ska jag ställa mig och stryka kläder. Det är lite av mitt nya projekt. Överhuvudtaget gör jag mitt bästa för att inte tänka på sådana saker som dränker mig i känslor av otillräcklighet. Jag skriver inte? Jaha. Låt så vara då. I stället håller jag för en gångs skull rent på diskbänken och läser alla de där böckerna jag inte hunnit med tidigare. Och så pluggar jag. Inte bara så där slarvigt hoprafsat som tidigare, utan prydliga anteckningar och ambitiösa svar.

Strykjärnet ångar. Vi hörs senare.

Världen är så stor, så stor.

2011-11-24T18:09:00.000+01:00

Jag tragglar med jordens tråkigaste kompendietext. Det kräver sina pauser. (Och glögg, som sedan en vecka tillbaka ingår i min dagliga kost.) Vi läser en analyskurs just nu och om det inte vore för att läraren är fantastisk skulle jag antagligen inte ha motivation nog att släpa mig till skolan ens. Men nu försöker jag inbilla mig att det till och med är lite, om än bara lite, roligt. Jag har läst liknande kurser i både svenska och litteraturvetenskap, men jag antar att man aldrig kan veta för mycket om intertextualitet och stilistik........?

Jag känner mig ensam. Jag skulle vilja ringa någon men vet inte riktigt vem det skulle vara. Det går dåligt med skrivandet så all tid och tankeverksamhet jag vanligtvis ägnar åt det är nu timmar och tankar att fylla med sådant som olustkänslor, ledsamhet och huvudvärk. Ensamheten brukar ju vara självvald, men plötsligt känns den bara tom och hemsk.

Det finns i alla fall hussysslor att ta tag i. Under lunchen körde jag till Bandhagen för att besiktiga bilen. Förstå vad nervös jag var! Först stod jag på en jätteparkering och väntade på att vårt registreringsnummer skulle blinka upp på skylten ovanför de stora garageportarna till verkstaden. Det kändes lite som att vara på bilbingo, fast alla andra satt lugnt tillbakalutade, läste tidningar och trummade på sina instrumentbrädor medan jag hukade mig framåt och andades rutorna dimmiga för att inte riskera att missa min tur. Jag var väldigt orolig för Bettan och så gott som säker på att hon skulle få körförbud, men se, det gick bra och det enda vi måste göra är att byta en styrled.

Annars ber jag varje dag att Gumman Tö ska göra plats för Gubben Frost och Kung Vinter. Jag är djupt tacksam för den milda hösten, men nu är det faktiskt vinter och mina nya julgardiner kommer inte till sin fulla rätt när trädgården utanför fönsterna är alldeles grön. Jag vill ha snö och ett par bitande minusgrader!

Jag ska återgå till pluggandet. Men eftersom jag i nästa paus ska skriva min önskelista kan ni väl vara rara och dela med er av vad ni önskar er i julklapp, som inspiration?

Med vänliga hälsningar,
Material girl

hamrar på tangenterna

2011-11-19T22:25:00.005+01:00

Klockan är........ ja, det är såklart ointressant för er, de flesta. Men faktum är att min dator är så nedgången att den sedan ett halvår tillbaka är permanent inställt på 3 april 2002 18:50. Detta går alltså inte att ändra och därför vet jag aldrig vilket datum eller vilken tid det är. Andra taskiga grejer med datorn: fläkten är sönder vilket gör att DEN SURRAR SÅ HÄR HÖGT alltid. Samt att grafikkortet är fucked up så ikonerna på skrivbordet är dinosauriestora. Mmm, min telefon är inte heller särskilt hipp och fräsch. Mattes gamla. Inte bara hans ex, utan ex ex ex. XXXO, XXXO, som coola MIA sjunger. (Fast det är ju nån slags hälsning, jag vet!) Då och då kommer inte rätt sms fram så när jag öppnar för att läsa får jag i stället ett gammalt, från hans tid. Alltså brudar som bara: *flört kom hit och myyyys flört*. Mycket intressant.

Vaknade innan sju idag. Tidigt kanske ni tycker, det är ju lördag och allt. Nå, det var relativt sent i min bok i alla fall. Jag har sovit så hemskt dåligt i veckan. Några timmar per natt. Mattias vaknar av att jag tänt nattygslampan för att läsa och bara: vad är klockan? Tja sötnos, den är kvart i tre så vänd dig om och sov. Jobbigt då när han säger att han inte kan sova när det är så ljust. Jag får alltså släcka och stirra ut i mörkret tills klockan fem då jag lyckas somna om till åtta. Men sju idag. Fem hela timmars sömn, JIPPPIII!!! Mattias gick och la sig då. På nån soffa. I Hornstull. Hornstullsgatan 150, var han väldigt noga med att påpeka i sms. Men jag kan det tricket vid det här laget. Han kör puppy eyes per sms och hoppas att jag ska hämta honom nästa morgon. FORGET IT. (Exponerar jag dig baby? Sorry!!!!)

Var balanserad hela förmiddagen. Åt långlunch med mig själv och ett korsord, gick promenad i solen, försökte kalka av duschen..... Hur det än nu var så blev jag less efter ett tag. Kände väl att jag inte skulle kunna underhålla mig själv sex timmar till. Åkte in till stan, mötte M, the love of my life. Vi fjantade oss längst Söder Mälarstrand. Jag har aldrig gått där. Är inte det sjukt? Jag har ändå bott i Stockholm i 2 ½ år nu. Vi sparkade löv och skrattade. Jag var bitter och negativ, men superduperkul. Fnissar åt mig själv när jag tänker på det. Antar att ni måste uppleva det. Aja. Jag frös och sa till M att jalla jalla med att hitta något ställe vi kunde dricka hot choklate på. Det resulterade i att vi gick på stans värsta gator. Den där hemska i Gamla stan, tex. Vi mötte femton gycklare och en viking som skrek mig i örat. Thank you very much. Och sedan Drottninggatan. Tvi vale, säger jag bara. Till slut satte vi oss på det där nya hotellet vid Centralen. Grand bla bla bla tror jag det var. Ja, inte riktigt förstås men ni fattar? Där drack jag Loranga. Minns ni Loranga? Jag ska säga er att Loranga är jäkligt mycket godare än Fanta. Fanta är äckligaste apelsinläsken. Jaffa, Zingo.... allt är bättre än Fanta. Jag har inte druckit läsk på..... amen kanske sju år? Det var det första jag uteslöt ur min så kallade diet. Alltså långt innan jag blev ätstörd och allt. Mamma kallar det sötdricka och skällde alltid på pappsen och Danneboy när dom drack det så jag antar att jag slutade för att... nä, tror det var för att Ebba von Sydow sa nåt om att man inte skulle dricka läsk. Hur som helst. Det är inte förrän senaste månaden jag kunnat göra det igen. Så gott är det inte, men till pizza är Cockis finfina grejer ändå.

Woooops, långt stycke. Vi kompenserar med ett kort.

Så. Till slut pekade jag mot Centralen och sa: nu går vi dit, och så gick vi dit. Jag ville hem. Kära fina underbara hem. Är så glad att jag vill vara här nästan jämt. Jag och älsklingen pratade massor tills vi skildes. (Ja, alltså inte juridiskt eller så, vi är ju inte gifta, utan skildes ÅT.) Vi är väldigt olika. Men accepterar det så himla fint och bra. Har alltid gjort. Jag vill liksom hem och lösa Kors & Tvärs medan han UNTZ UNTZ UNTZ:ar på något mörkt dansgolv. Vi sms:ar i stället. Jag om att Knyttet ätit upp min vörtlimpa och att jag gapskrattar åt What happens in Vegas. Han om vilka som är på festen, vad det pratas om, vem som är jättefull osv. Fast det bästa är att bådas bästa stunder är fredagar 20.00 framför Idol. DAMN att Amanda P åkte igår. Fattar ju att hennes självsäkerhet och stockholmska inte går hem i röstarstugorna, men ändå, det är så synd!!! Självsäkerhet borde väl uppmuntras??? *egobooostar*

Godnatt nu!

(Ps. Klockan var förresten 23 nånting. Alltså snart midnatt, läggningsdax.)

Promenad 2.

2011-11-17T15:16:00.002+01:00

En vän.

2011-11-16T19:00:00.001+01:00

Solen klättrar in genom fönstret och målar septemberljus på sängen där vi ligger. Lakanen är dekorerade med små rosa blommor, en rosenbädd att låta trötta kroppar sjunka ner i. Vi blundar och dagdrömmer tyst, tittar stilla upp i taket, vänder oss mot varandra och funderar tillsammans. Täcket prasslar. Hon reser sig upp och går iväg för att ringa ett samtal, jag sluter ögonen på nytt. När hon kommer tillbaka säger hon att jag är hennes vän.

Jag minns mailen jag fick och besvarade, seminariesalen på bokmässan där vi möttes första gången, baren i Berlin i vilken jag fick träffa henne igen. Nu ses vi med jämna mellanrum. Trots att vi bor en och en halv timme från varandra känns det nära. Jag kliver på pendeltåget i Farsta och sitter bredvid henne på köksgolvet i Stjärnhov nästa sekund. Hon steker raggmunkar som vi äter till middag. Vi rullar vinterdäck. Klappar katter och ser på teve. Jag slår hennes nummer när jag går den långa promenaden runt byn.

En vän. Inget är större, vackrare.

Det är ingen självklarhet, det vet hon bättre än någon annan. Själv känner jag mig alldeles för ofta som en annan person i sällskap med andra. Tom efteråt, som har allt bara varit en lögn. Telefonen ringer utan att jag svarar, mail travas på varandra. Ensamheten är ändå så mycket bättre.

Därför blir det så tydligt. En riktig vän.

Jag älskar henne.

Ta't lugnt.

2011-11-16T15:45:00.001+01:00

Jag har haft två ytterst obehaliga bussresor till och från skolan idag. Så länge jag kan minnas har mitt hjärta med jämna och ojämna mellanrum hoppat upp på revbenen (som min kusin Maja en gång beskrev det), sådär så att det kniper till och gör tväront. Det har inte varit så mycket mer än så, jag har glömt bort det sekunden efteråt och gått vidare med mitt liv. Men nu har jag börjat bli livrädd för det här och jag vet inte varför. Det är antagligen psykiskt, men allt oftare känns det som om det spänner och drar i bröstkorgen och då blir jag genast orolig och stressar upp mig till panik. Och det är då det slår över till att bli också fysiskt. Jag svettas, mår illa och får svårt att andas. På bussen ryckte jag fram och tillbaka för att komma bort, bort från kroppen. Det är givetvis en ond spiral. Jag skrämmer upp mig själv till känslorna jag är rädd för. Någon som känner igen sig?

Nu ska jag plugga för att försöka tänka på annat. Trots att det inte var därför jag sökte kursen är jag tacksam för att få ägna mig åt regelrätt teori just nu. Det kräver inte så mycket mer av mig än att jag läser kurslitteraturen och skriver prydliga svar i anteckningsblocket. Jag tänder ljus, kokar te, sätter mig ner vid köksbordet och - poff! - har det gått ett par timmar. Det är inte direkt kreativt utvecklande, men ett tidsfördriv som fungerar.

Den bästa helgen.

2011-11-13T13:35:00.000+01:00

Det här har varit bästa helgen på länge. Så lugn och varm och trygg. Och den är ju faktiskt inte slut riktigt ännu. Vilken minut som helst ska vi hoppa in i bilen och köra till vår vän Emmas födelsedagsfika. Men först hinner jag visa några bilder från Mattias telefon:

I fredags tittade vi naturligtvis på Idol. Och jag måste säga: jag är oerhört nöjd med utröstningen av deltagarna i år. Svenska folket verkar liksom hålla med mig till fullo om vilka som ska vara kvar vecka efter vecka. Allra längst ska förstås min älskling Amanda Fondell komma.

Jag var inte aspackad i Aspudden. Inte packad alls, faktiskt. Och dessutom inte i Aspudden. Vi delade på en flaska av Saras favoritchampagne och tittade på Så mycket bättre, innan jag och M tog tunnelbanan hem. Från Hägersten.

I går packade jag termos och limpsmörgåsar och så gick vi ner till bryggan. Landskapet var kargt, inbäddat i dimma och oh så vackert.

Senare på kvällen gjorde jag svamprisotto och den godaste cremé brûleen jag någonsin ätit. Vi började titta på Dumpa honom! men jag gick och la mig i reklampausen. Fast innan jag somnade hann jag dricka årets första glögg. Om det var gott? Eh............ ja?!?!?!!!!

And the VIP lines are not to the clubs, but to healthcare, apartment and jobs.

2011-11-10T09:22:00.001+01:00

Mitt så kallade liv.

2011-11-09T20:27:00.001+01:00

Det är så kallt, fingrarna för blåstela för att skriva på tangenterna. Det enda jag vill göra är att krypa ner under en filt, tända ljus, dricka varm choklad och se på My So-Called Life.

Ja. Det är just vad jag ska göra.

Veckorna går snabbt. Ena dagen är det söndag, nästa torsdag. Det gör mig ingenting, även om jag kallpratar: ja, ojojoj, tiden bara försvinner, det är läskigt, vart tar den vägen? Jag står ändå mest på paus. Fångar ögonblick i böcker, dvd-boxar, hyrfilm.

Ingen i min klass vet någonting om mig. Jag ritar cirklar i blocket på rasterna, försvinner så fort lektionen är slut. Gör vad jag ska, varken mer eller mindre. Blir mest obekväm när någon ställer frågor och vill veta mer. Varför går du den här kursen? Vad gör du annars? Gjort i helgen? Vad tycker du? Jag spelar. Ger så lite jag kan utan att vara otrevlig. Känner mig som någon annan och förflyttas hundra år tillbaka till gymnasiet. Är dom här dagarna på riktigt?

Men hemma är det oftast varmt och tryggt. Under filten, med varm choklad, på teven Angela och Jordan.

Ute, andas luft.

2011-11-09T16:22:00.002+01:00

Vad jag lyssnar på, bara.

2011-11-07T09:49:00.001+01:00

Förhoppningar och regnbågar.

2011-11-07T06:56:00.002+01:00

Jag sitter i mörkret. I trosor, raggsockor och en gul t-shirt med Zlatans namn på ryggen sitter jag framför köksbordet och tittar ut på himlen som tycks ljusna för varje minut som går. Den nya dagen gryr.

Vi börjar en ny delkurs i dag. Jag vill så gärna att den ska vara åtminstone lite, bara lite, bättre än de två tidigare. Jag behöver det. Det här halvåret... Varenda dag sedan terminen startade har känts bortkastad, meningslös. Jag sitter igenom seminarierna med händerna knutna under bänken, alltid på bristningsgränsen till att skjuta bak stolen, resa mig upp och, vad säger man, ställa till en scen.

Men kanske blir det bättre nu. Jag måste tro det. Jag måste hoppas. Måste tänka positivt för att inte öppna dörren för Den Stora Hopplösheten. Den står där utanför och väntar. Oftast går det bra att ignorera den, att titta rakt fram och bara gå på, gå på, gå på. Men ibland orkar jag inte.

Så kanske blir den här delkursen bättre. Kanske blir den rent av lärorik, inspirerande, rolig och uppstyrd.

Nu vill Knyttet ha frukost. Bäst att gå!

I believe in love, and I know that you do too.

2011-11-02T20:35:00.001+01:00

Kameran ligger i en låda. Ibland tar jag upp den, men jag är dålig på att plåta och använder nästan aldrig smink. Därför lägger jag snabbt tillbaka den. Gud, man känner sig så patetisk i sina misslyckade försök att ta en ny snygg profilbild, så förödmjukad inför sig själv.

Men det är inte särskilt kul med en blogg utan bilder, med enbart text. Det är väl ingen katastrof, jag har väldigt trogna läsare (puss på er!) och det är i vilket fall knappast bilderna som är den här bloggens eventuella kvalitet.

Nå, så länge får vi väl nöja oss med att titta (lyssna) på detta:

Promenad.

2011-11-01T21:30:00.001+01:00

Luften är så barmhärtigt mjuk. Den varken piskar eller slår, bara stryker längst kinden, låter hud och lungor andas. Jag skulle falla ihop av minsta vindpust.

Tankarna flyter in i varandra. Jag bestämmer mig för ett ämne: tänk på kapitel tre, tänk på farmor, tänk på önskelistan inför jul. Men resultatet blir ett annat. Jag tänker: nej, sluta, tänk inte på skolan, tänk inte på meningslösheten, tänk inte på pengar, skuld, boken som aldrig kommer framåt, rädslan för framtiden, stressen över att stå stilla.

Hela tiden fladdrar alternativet förbi. Men, nej, det finns trots allt alltför mycket jag vill göra först, alltför många jag vill spendera mer tid med. Jag prövar att räkna upp dem: Mattias, Ida. Annika. Rebecka och farmor. Barnen.

En bil stannar till på vägen. Jag blir osäker. För ett par veckor sedan bromsade en grå Volvo in på samma sätt, killen inuti flinade brett och frågade över den nervevade rutan ifall jag ville åka med in till Farsta. Jag blir nervös av sådana flin, sådana killar. Men den här gången är det en farbror som frågar. Vill jag ha skjuts? Jaså, jaha, jag är bara ute på promenad, ja men då så. Hans fågelögon får mig att le. Gamla människor gör mig lugn.

Jag viker av in i skogen. Stigen är gyttjig och full av bruna löv, skorna glider omkring i lervällingen, skvätter smuts på tajtsen. Jag har inte köpt nya kläder på månader. Jo, jackan från Myrorna i september, mössan och halsduken för ett par veckor sedan, men jag skulle så gärna vilja känna mig fin i ett par snygga jeans och en ny, varm tröja. Nästan varje dag använder jag Mattias kläder. Han brukar sucka åt mig, höja på ögonbrynen och säga något om att jag väl kan ta på mig något ur min egen garderob. Inte alltid, men ibland.

Äh. Jag vet att jag hellre köper böcker, några öl och eventuella födelsedagspresenter för pengarna i stället. Om man måste välja behöver jag ju inte några nya koftor, det funkar bra med de gamla, även om jag är trött på spegelbilden. Men borde jag ändå inte skicka tillbaka de där romanerna jag beställde från Adlibris? Vad kostar frakten? 70 kronor, nej, då kan jag lika gärna behålla dem. Äter jag havregrynsgröt i morgon har jag tjänat in dem.

Träden är nästan kala nu. Jag vill inte att det ska bli vinter. Trots att jag längtar efter glögg och vörtlimpa får snön och minusgraderna gärna dröja många veckor än. Varje fortsatt höstdag känns som en välsignelse.

Jag bestämmer mig för att ta den längre rundan, förbi scoutgården, hästhagarna. Varför skulle jag vilja hem, till köksbordet där bara förtvivlan väntar? Inte ens en sida har jag fått ihop i dag. Jag är hopplös. Jag kommer aldrig bli klar. Jag måste göra något annat. Hjärtat slår genast snabbare. Ska jag börja gråta nu? Djävla lipsill! Ta tag i dig själv i stället! Du är bortskämd och egoistisk som håller på så här...

Nej, sluta. Tänk på kapitel tre. Tänk på farmor. Tänk på önskelistan inför jul. Det kommer att bli bättre. Det här är en period, bara. Skriv om det. Skriv det i bloggen så finns det någon mening med det i alla fall. Eller hur?

Det hemliga.

2011-10-30T20:40:00.000+01:00

Jag brukar tänka att jag av olika anledningar inte vill skriva om vissa tankar, känslor och händelser här i bloggen. Men ibland, kanske när jag hinner och orkar reflektera kring det, känns det snarare som att det beror på att jag inte vågar längre.

Det fanns en tid när det var hit, och till er, jag vände mig. Hur dåligt jag än mådde och hur skamfylld jag än var kunde jag åtminstone skriva om det, och, i bästa fall, få ett par kommentarer om att jag är modig, fin, duktig, bra och inte alls ensam.

Men nu... Det hemliga, svåra, onda, hemska och viktiga känns alltid för hemligt, svårt, ont, hemskt och viktigt för att skrivas ut på internet, där vem som helst kan läsa, döma och missuppfatta.

Jag vill inte att det ska vara så.

Helgen min.

2011-10-30T11:25:00.001+01:00

Det gick alldeles utomordenligt bra att jobba i går. Ärligt talat var det inte jättemycket att göra, lite stressigt på morgonen innan allt och alla kommit på plats och efteråt när proven skulle sorteras, men däremellan satt jag i personalrummet, läste och utnyttjade massagestolen som fanns där för att mjuka upp stela lärarnackar.

När dagen var slut promenerade jag ett stenkast bort, till Majas och Arnes nya lägenhet, där man just burit upp den sista flyttkartongen. Med en ensam lampa tänd satt vi runt det malplacerade vardagsrumsbordet och kalasade på charkuterier och vin. Det var så fint! Alla var trötta och glada och, ja, lyckliga.

Jag och M mötte upp Erik och Hanna på Rival lite senare, och när klockan var lagom mycket åkte jag hem, åt kaviarmackor, drack te och somnade som en stock.

I dag har jag lätt huvudvärk. Varför vaknar jag alltid, alltid, alltid så tidigt? Jag har verkligen en minutiös inbygd klocka, för varje dag slår jag upp ögonen precis 7.45, till och med nu när vi bytt till vintertid under natten. Men jag väljer ändå att se det positivt: lätt huvudvärk och sömnbrist är det optimala tillståndet för att se hyrfilm och äta hämtpizza i soffan. Pax en Capriccosa! Och läsk! Cola!

Fredag.

2011-10-28T16:20:00.006+02:00

Har inte alls någon fredagsfeeling i dag. Tvärtom, det skulle kunna vara tisdag; tisdag före en alldeles särskilt oinspirerande onsdag. Eller något. Inte ens tanken på Idol kan få det att pirra till bakom naveln. Nej, för i kväll är utmaningen att sjunga till storband, den absolut tråkigaste sändningen på hela säsongen. Jag borde såklart inte döma ut programmet i förhand, men eftersom jag är tjurig gör jag det ändå. Om vill jag se aftonklänningar och sidenhandskar går jag väl till en pianobar!

Jag har bytt däck på bilen nu. Var supernervös innan. I våras kände jag mig som en tuff brud när jag sladdade in på servicefirman och bad om att få sommardäcken påsatta. Stod lutad mot bakdörren och kisade i solskenet medan jag väntade på min tur, trummade melodiskt mot lacken. Den här gången visste jag bättre, det vill säga att jag skulle vara gravt underlägsen de sex männen som omringade lilla Bettan. Deras tonläge får det alltid att låta som att jag är dum i huvudet. Så ett däck sitter redan på? Jaha... Var du för klen för de andra tre eller? Har du inte fälgnyckeln med dig?! Ja, fälgnyckeln! Hur trodde du annars att vi skulle få dit dem? Krympte ungefär en decimeter för varje gång jag pep fram ett svar.

Men nu är dom bytta, i alla fall. Det är nästan så att man börjar längta till första snön bara för att få titta på när resten av Stockholm i panik vallfärdar mot däckverkstäderna. Ja, själv var jag ute i god tid i år, kommer jag säga och le mitt allra mest provokativa leende då jag med lätt hand kör om stackarna som står och torrgasar i korsningen på grund av det hala underlaget. (Nä. Såklart jag inte kommer. Ska hålla mig borta från vägarna och sitta hemma och dricka glögg i stället. Åh, vad jag längtar efter glögg.)

I morgon ska jag upp halv sex igen. 6.40 ska jag infinna mig på Frans Schartaus gymnasium vid Skanstull, pigg och glad och redo för högskoleprov. Jag ska inte själv skriva provet, men vara någon slags ledare för alla provvakter genom den nästan hutlöst långa dagen. Äh, det blir nog bra. Någon som ska göra provet? Verkar det nya lättare eller svårare?

Här sitter jag just nu.

2011-10-27T16:55:00.000+02:00

Spretigt.

2011-10-27T12:49:00.005+02:00

Jag började klockan åtta i dag. Åtta! Det innebar att jag gick upp kvart i sex för att hinna med den tidiga sju-bussen. Och eftersom det inte finns gatlyktor i vår by fick jag bokstavligt talat treva mig fram till hållplatsen, parera björkar, furor och diverse asfaltshål. Vet att större delen av landet faktiskt stiger upp den här tiden varje dag, men man vänjer sig så snabbt vid universitetets generösa sovmornar.

I går bjöd Johanna med mig på specialvisning av Bad teacher. Med specialvisning menades att vi fick se scener som av olika anledningar klippts bort i USA. Jag brukar vara kräsen när det kommer till komedier (gillade inte alls superhypade Bridesmaids till exempel) och jag har svårt för Cameron Diaz (det är något med henne och Reese Witherspoon...), men jag tyckte om den! Kanske för att Jason Segel är med. I <3 Jason!!!! Det pirrade i min mage varje gång han syntes på duken.

Nu sitter jag och drömmer om att grädda pannkakor till små snoriga barn. Duka fram blåbärssylt och mellanmjölk på bordet. Hänga blöta galonbyxor på tork framför kaminen. Packa ner frukt och extrastrumpor i färgglada ryggsäckar. Pussa tjocka mjuka rosenröda kinder. Tänk.

FREDAG!

2011-10-21T15:26:00.002+02:00

Tralalalalaaaa... Är så gla' idaaaa'!

Det är fredag ju. Och solen skiner. Jag packar väskan för att åka iväg till en beloved vän och klär mig i hallonröda strumpbyxor. Då gör det liksom ingenting att trädgården var målad i frost när jag vaknade i morse, och att jag och M (<--- I löööv jo so much bejbi!) fick lov att skrapa bilrutorna för första gången den här vintern. (Men vi måste komma ihåg att byta däck på måndag, annars kommer vi drutta i diket i år igen.)

Var fru Dysterkvist i början av den här veckan. Såg allt i svart och så där som man (jag jag jag) gör ibland (alldeles för bedrövligt ofta). Det vände i onsdags. En riktig jäkla u-sväng var det. Och nu dansar jag tango med Knyttiz i köket.

Åt palt till lunch. Hemmagjord. Min egen *skryter*. Det är första gången men garanterat inte sista. Så gott med smör och lingonsylt och ett glas kall mjölk. SLURP! sa det.

I kväll är det Idol också! Tycker det var bra att Denise åkte ut förra gången. Nu kan Olle, André, Robin och Emil (hmm, alla killar, ja) röstas ut tycker jag. Vem jag hejar på? Alltså Molly är så himla bra och snygg och fin och rar. Bästa rösten i programmets historia. Men jag gillar Amandorna med. Båda två. P och F, F och P.

Nej, nu måste jag sätta P. (Hohoho.)

Later!

Tacos, bästismail och böcker.

2011-10-17T19:06:00.002+02:00

Brrrr. Det är så kallt nu. Mina fingrar är alldeles stela, det går knappt att äta tacos med dem. Mm, jag har slarvat ihop några slags rester sedan i fredags när Maja och Arne var här på tacosochidol-kväll, men det smakar inte i närheten av lika gott. Tacos blir lätt en besvikelse när det inte görs på riktigt, med alla grönsaker och alla tillbehör. (Fick lov att blanda köttfärsen med någon himla fajitasmix eftersom tacokryddan var slut. Superäckligt. Don't try it.)

Det gick inte så bra med den där listan jag skrev om imorse, förresten. Har bockat av... tre punkter. Nu ger jag upp. Ska göra te (fattar mig inte på folk som stavar det té eller thé!) och titta på Vetenskapens värld i stället. Inser att jag låter bitter, men egentligen är jag fortfarande rätt glá, om än inte lika piggelin.

Fick just mail av min älskling Rebecka. Saknar henne så mycket. Kan bli förbannad när jag tänker på att vi inte bor i samma stad och därmed inte har tillgång till varandras närhet. Det är så fel, så bortkastat. Vet bara inte mot vem jag ska rikta min ilska. Ibland blir jag rent av arg på Bex, även om hon förstås inte kan ligga till skuld för det. Det finns i alla fall ingen som jag tycker skriver så bra och begåvat som min bästa vän R. Måste påpeka det varje gång jag läser hennes mail.

Henrietta frågade vilken den där favoritboken jag också nämnde imorse var. Senaste halvåret har jag läst och läst om Majgull Axelssons böcker (främst Aprilhäxan), kanske för att de försätter mig i en stämning som jag blir inspirerad av. Tyvärr har detta gjort att jag knappt läser några andra böcker. Har ju skrivit att jag inte kunnat läsa Knausgårds Min kamp 2 och det är samma sak med flera andra böcker som jag börjat på och gillat men ändå behövt lägga åt sidan för att läsa i framtiden i stället (typ Jonathan Franzéns Freedom).

Märker ni att min nya bloggteknik är att babbla? Jag tror att jag gillar det. Det känns som att jag spiller ut ord. Eller så är det bara nu. Åh, det är verkligen svinkallt hemma hos oss. Brasan brann såklart ut under tiden jag var i skolan så nu sitter jag med axlarna uppdragna i nacken och underläppen putande. Tänd en ny då i stället för att klaga, kanske någon tänker. Då svarar jag: GÖR DET SJÄLV OCH SE HUR LÄTT DET ÄR!!

Godmorgon!

2011-10-17T09:54:00.002+02:00

Älskar måndagar. Känner mig alltid som mest företagsam då. Skriver en lista och bockar av: check, check, check. Konstigt att det bara inte går vissa dagar medan det under andra flyter som en medströms älv. Jag vågar förvisso inte ta ut något i förskott - *tar hårt i trä* - men hittills verkar jag i alla fall pigg och glá och på alerten.

Ska till skolan om ett par timmar. Vi har responssamtal tillsammans med förra delkursens lärare. Tur att min grupp är så bra, då känns det okej och till och med lite kul att gå dit. Imorgon börjar en ny kurs, reportageskrivande eller något sådant. Det känner jag mig rätt hemma i, men bäst av allt är att vi verkar ska ha en jätteduktig lärare.

När jag skriver det här tänker jag att en blogg tar massor av dyrbar tid. Är det värt det? Jag vet inte.

Ska sätta mig framför varma brasan nu och läsa. Det är mitt bästa sätt att komma igång. Ofta läser jag om samma favoritbok vareviga morgon, men igår köpte M en trave nya pockisar så jag kanske prövar någon av dem.

Lots of love!

Rosor på kinden och solsken i blick.

2011-10-16T11:00:00.000+02:00

Det känns som en väldigt bra söndag. Jag är minst sagt utsövd - efter att sett klart första säsongen av Gossip Girl och ätit upp en 200 gram stor chokladkaka somnade jag innan klockan ens slagit tio igår. Alldeles nyss åt jag bästa frukosten och nu går jag omkring och donar (vattnar blommor, torkar diskbänk, busar med Knyttet) till tonerna av pianomusik.

Kanske låter det alltför äppelkäckt och härligt, men i så fall får det vara så. Resten av dagen ska jag i alla fall ge respons på min arbetsgrupps texter, städa, ta en promenad och kanske, om jag får med mig M, gå på bio. Enligt uppgift från den här flickan ska jag vara slående lik Analeight Tipton i Crazy, Stupid, Love och det är jag förstås nyfiken på att se.

Jaha, nej, det blev inte så särskilt intressant läsning det här kanske. Men en uppdatering, åtminstone.

Jag bloggar - alltså finns jag.

2011-10-09T11:48:00.004+02:00

Hej hej på er,

Mår ni bra? Det är helt okej med mig, så där mittemellan som är ganska skönt när man tänker efter. Faktiskt väldigt skönt. Lika bra att vara glad och tacksam för man vet aldrig när det bli becksvart nästa gång, liksom. Eller när man upptäcker en strulig, dyr och energikrävande vattenläcka någonstans och måste punga ut femsiffriga belopp för något dödstråkigt.

Jag sitter vid köksbordet och dricker kaffe. Trädgården sprakar av höstfärger, grön gul röd brun och alla nyanser däremellan. Solen glittrar genom lövverken. Det är lätt att skriva poesi den här tiden på året. Hur som helst har vi bott här i ett år idag. Hurra! Det ligger bubbel på kylning och jag tänkte baka en chokladkaka, men vi får se hur det blir med det där... Mattias är bakis och skickade nyss sms om att det brunnit i någon trappuppgång. Det bådar inte för champagne. Snarare hämtpizza och läskeblask.

Annars lever jag ganska isolerat här ute på landet. Tar bussen till skolan två gånger i veckan och pluggar resten. Är usel på att svara när någon sms:ar, skriver på Facebook eller ringer. Jag tittar på telefonen som vibrerar på bordet, gnager lite på underläppen och väntar ut signalerna. Rädd för... ja, för vadå? Mattias, Ida och Annika är väl egentligen dom enda jag tagit in i min lilla bubbla. Det är fint att ha några. Och snart blir jag kanske bättre på det där. Fast det är nog sådan jag är. Jag hoppas mina vänner och bekanta fattar det. Att ingen blir ledsen eller så. Äh, folk kanske inte ens tänker på det, på mig. Jag är ju bara huvudperson i mitt eget liv.

Ska hämta M vid pendeltåget nu. Det har varit en jävlaskitsommar men nu känns det bra igen. Han sätter verkligen höstsolen i eld med sina rocknrollbruna ögon. Jag följde med in till stan igår en stund. Vi satt på Rival och drack öl, hängde över bardisken och blinkade till varandra, pratade, pussades. Sa: jag älskar dig, det är vi, föralltid, jag visste från den stunden. När de andra gick vidare åkte jag hem och allt var okej och mer än så. Det var en kväll som liksom fyller hela mig med något varmt och härligt brusigt.

Popaganda i bilder.

2011-08-28T22:27:00.000+02:00

Trots att Mattias har tagit rätt många kort med telefonen i helgen känns det som att det är så mycket som fattas, som inte finns med på bild. Men det är å andra sidan förevigat i minnet i stället, antar jag.

Fredagen började i alla fall med att jag och Mattias tog pendeln in till söder. Eftersom Jouraktörerna stängt av vårt vatten under dagen kunde vi ändå inte laga lunch hemma, så efter att vi hämtat ut våra festivalbiljetter satte vi oss och åt. Det var gott, men jag var lite bitter över att min vanliga hederliga kaffe kostade trettio kronor och att jag skulle tvingas punga ut tio till för en liten påtår. Så osmakligt dyrt!

Jag sket givetvis i påfyllningen och vi promenerade i stället vidare till Hammarbyhöjden där Martin hade förfest.

Kring tre gick vi tillbaka över Skanstullsbron och in på festivalområdet. Där väntade Johanna i finaste klänningen, boots och hatt. Väldigt Kate Moss. Ja, och så hängde vi lite: lyssnade på Saint Etienne, drack öl, pratade och sken i kapp med solen.

Snart började magarna kurra och vi tog sikte på matvagnarna. Medan vi väntade in Anton som varit hemma en snabbis för att rasta lilla Mira slog vi oss ner under en ek. Johanna köpte friterade sötsaker till förrätt i stället för efterrätt. Lite crazy, så där.
Det började skymma och jag och M hittade en hemlig plats att sitta alldeles själva på och se ut över Eriksdalsbadet. Det var fint.

Jag visste knappt vilka som skulle uppträda under helgen, utan hängde mest bara med. Men rätt snart insåg jag att den musikaliska höjdpunkten, den som alla väntade på, var Arcade Fire som spelade sist. Då gjorde vi till och med ansträngningen att armbåga oss fram till scenen och in i publikhavet.

Efter konserten åkte vi till Debaser Medis och dansade i flera, flera timmar. Men det var både för kul och för mörkt för att fotografera, så här är en bild på mig efter frukosten nästa dag i stället. En frukost som för övrigt innehöll allt man kan önska sig: ägg, bacon, nybakat bröd, amerikanska pannkakor, juice och kaffe.

Paus för att vila och sminka sig innan...

... det var dags att traska iväg på förfest igen. Den här gången utanför Niklas vid Tanto. Det här var nog det mysigaste på hela helgen. Att sitta i gräset med bakfulla men glada vänner. Hänga helt kravlöst.

Framåt sex promenerade vi längst Årstaviken till festivalområdet igen. När vi kom dit spelade Säkert! men då var vi för hungriga för att bry oss om något annat än hamburgare. Och sedan åkte jag hem. Snipp, snapp, snut...

Husmusen.

2011-08-28T17:46:00.001+02:00

Har velat vara huslig idag. Jag började med att städa under diskbänken. Dammsuga, tvätta ur sophinkar, kasta tomma rengöringsflaskor och torka rent. När det var klart satte jag händerna i sidorna och tittade runt i köket. Kaffemaskinen! Jag hittade ättiksprit i skafferiet och så satte jag igång att kalka av nespressobryggaren. Nu glänser den både in- och utvändes och kaffet smakar bättre än någonsin.

Sedan lagade jag linssoppa! Ett väldigt storkok som kommer räcka till massvis av luncher. Med tanke på att den, enligt hemsidan, kostar fyra kronor per portion att tillaga har jag tjänat in en himla massa stålar. Till middag åt jag soppan med mjölk och ostsmörgås och mmm, det smakade som en riktig skolmatssalslunch. En bra sådan, alltså.

Och nu... jo! Nu ska jag lägga in gurka, hade jag tänkt. Jag fingrade lite på ättikeflaskan och funderade på vad mer man kunde använda den till, och så kom jag på att jag ville göra pressgurka. Tänk liksom den med köttbullar eller älgstek i höst! Men sedan får det vara nog. Vi lånade hem de två första säsongerna av Vita huset av Niklas igår och det känns som att resten av kvällen kommer vara tillägnad dem.

Fest. I. Kval.

2011-08-27T22:16:00.003+02:00

Jag har varit på Popaganda i helgen. Det är mitt första festivalbesök sedan Umeå Open för... fem år sedan. När andra åkt på Peace & love, Hultsfred och Way Out West har jag helt enkelt avfärdat det med att jag inte gillar festivaler; att det inte är jag. Men egentligen har jag ingen aning. Första åren mina kompisar köpte biljetter till Storsjöyran och Täfteåfestivalen var jag för sjuk för att överhuvudtaget få tillåtelse att följa med. Och efteråt - när jag fyllde arton och per definition kunde bestämma själv - var det någon slags försvarsmekanism att inte vilja hellre än att inte orka och våga.

Det är antagligen därför mitt humör pendlat upp och ner med sådan hiskelig hast de här dagarna. Tycker jag om det eller inte? Har jag kul eller tråkigt? Ska jag åka hem eller stanna kvar? (Hatar att jag har sådana gymnasiekomplex fortfarande!)

Men jag har haft kul. Jag har fått vara med Mattias, Johanna, Anton, Niklas, Oscar, Martin m.fl. Jag har dansat, druckit öl och hånglat på svettiga dansgolv. Jag har ätit brakfrukost där resten av sällskapet gått på första enheten innan klockan ens slagit två. Jag har skrattat.

Att jag inte riktigt kunnat slappna av beror helt enkelt på andra saker. Och just därför är det skönt att jag bestämde mig för att ta bussen hem redan klockan åtta ikväll. Mattias var snäll och köpte hamburgare åt mig och sedan sprang jag för att hinna med rätt tunnelbana.

(Där började jag tyvärr lipa. Gubben som satt vid spärren var dum och otrevlig och som vanligt tog jag det personligt. Det var samma sak med tjejen som var bartender på Debaser Medis igår: jag funderade på att dra hem när hon tog beställningar av folk som stått i kö kortare tid än mig.)

Jag och Johanna som retuscherade dockor tidigare idag. Johanna visade Mattias en app där man utifrån givna inställningar kunde jämna ut tjejers hy och bredda killars käkben.

How do you trust your feelings when they can just disappear like that?

2011-08-26T10:00:00.004+02:00

Igår fick jag äntligen, äntligen se Blue Valentine. Det känns som att jag väntat och trängtat precis hur länge som helst. Varje gång jag svängt förbi vår lokala videobutik har jag hoppats att den ska stå där på nyhetshyllan, men vintern gick och våren kom, sommaren tog vid och... ja, inte förrän nu har den faktiskt funnits. (Nej, jag kunde inte ladda hem den - min dator är alldeles för nära fördärvet för att kunna lagra något så stort som en film. Tyvärr.)

Hur det gick med mina skyhöga förväntningar? Jodå, de infriades! Den var helt enkelt väldigt bra. Ni som inte sett den: gör det. Och ni som redan gjort det: påminner den inte litegrann om (också fantastiska) Revolutionary Road?

Grisrosa braxor!

2011-08-25T14:27:00.003+02:00

Här sitter jag och poserar i mina grisrosa braxor.

Kompottkomplott.

2011-08-24T15:32:00.000+02:00

Det här är min absoluta favorittid på året! Från och med nu och fram tills hösten blir mer rå än vacker. Allt är så färgglatt och gott och behagligt. Vi skulle kunna hålla Bondens Marknad här i trädgården. Den är så full av frukter och bär att jag inte vet vad jag ska göra med allt.

Tidigare idag plockade jag i alla fall in flera liter gula fina plommon och nu googlar jag efter läskande recept. Ska pröva olika sorters marmelader, chutney, röd- och vitvinslager, pajer och muffins. Och morötterna (som förvisso är rätt små eftersom jag aldrig gallrade i pallkragarna) ska jag göra soppa på.

Ikväll har jag bestämt att vi ska äta smörstekta kantareller och fastän Mattias är på Konsum och köper dem just nu tänker jag låtsas att vi varit ute och plockat dem alldeles själva.

Nu är det dags.

2011-08-24T12:00:00.000+02:00

När det händer mycket i huvudet skrivs det uppenbarligen mindre blogg. Konstigt det där, man kan ju tycka att det borde vara tvärtom.

Igår var jag i alla fall på upprop för kursen jag ska läsa i höst. Åkte morgonbuss till Södertörn där jag ju aldrig varit förut och trevade mig fram på skolområdet tills jag hittade någon slags reception. Det hela var väldigt snabbt över och efter ungefär tio minuter fick vi gå igen. Jag är lite orolig för att det ska vara för mycket fokus på akademiskt skrivande i stället för, som jag hade hoppats, skönlitterärt. Känns som att jag gjort det hundrasjuttiotvå gånger redan. Men vi får se, nu längtar jag i alla fall tills det drar igång på riktigt nästa vecka.

Jag ska alldeles strax börja röja upp på baksidan inför imorgon då vi får efterlängtat (NOT!) besök av Jouraktörerna. Jo, för om ni inte har märkt det har det blivit sensommar vilket betyder att vi måste se om lilla huset inför den kalla och obarmhärtiga vinter som ligger några månader bort. Jocke och Roger ska isolera rör och flytta vattenpumpen från köket ner till till grunden, titta på ledningar och komma med lösningar.

Ska svepa en kaffe först bara!

Och det skulle ju va' dans, dans, dans!

2011-08-22T10:10:00.002+02:00

Vill ni se några crappy bilder från när jag var på Trädgården Under Bron i lördags? Jag och Mattias mötte upp hans kompisar Jim och Ida och dansade precis hela natten, och som ni kan se var det dimmigt, suddigt och svettigt:

I don't give a damn about my bad reputation.

2011-08-21T19:03:00.006+02:00

I fredags började jag och Annika se kultserien Freaks and geeks. Det är fel att säga att vi sträcksåg de första avsnitten eftersom vi flera gånger var tvungna att pausa för att diskutera det som hänt och dra vidlyftiga paralleller till våra egna erfarenheter av det som, tror jag, kallas livet. Men vi betade av många, många timmar, i alla fall.

Den är lätt en av de bästa tv-serier jag sett! Kanske är den till och med nummer ett. Skådespelarna är fantastiska och karaktärerna så ovanligt mänskliga och flerdimensionella. Visuellt är den dessutom helt sanslöst jävla snygg.

Mattias är just nu ett avsnitt ifrån att ha kollat ikapp mig, så jag ska plocka in ett par äpplen och baka smulpaj som vi kan äta till fortsättningen. Världens bästa söndag? Tveklöst!

Den magiska trädgården.

2011-08-18T21:12:00.002+02:00

Just nu ser jag fram emot:

2011-08-17T23:41:00.001+02:00

1) Skolan. Så fort juli blir augusti börjar jag alltid längta efter skolan. Den här terminen känns dessutom särskilt kul. Jag ska plugga Kreativt skrivande på Södertörn och förutom att det är ett jätteroligt ämne och en helt ny skola ska jag och Annika gå i samma klass.

2) Jonathan Franzens Frihet. Jag har bokstavligt talat väntat i år och da'r på att den ska översättas till svenska och äntligen är det dags! Vecka 34, står det... Gud, jag förstår mig inte på folk som pratar i veckor, men visst är det alldeles snart? Det måste vara snart! Jag menar, det är klart man är spänd på en bok som kallats århundradets roman.

3) Att gå och se Jacqueline Hellmanns fotoutställning Från Andra Sidan Längtan på Fotografiska. Jag läste om Jacquelines bildserie redan i början av sommaren och har velat se den ända sedan dess. Nu är det bara ett par dagar kvar av utställningen så det är sannerligen på tiden att få tummen ur röven. Och med tanke på att jag gråter bara av fotografierna man kan se på hemsidan känns det som att jag kommer bli ganska så rejält tagen.

4) Filmatiseringen av Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig!. Tänk vad passande att jag under all reklam i brevlådan hittade ett litet kuvert med en biobiljett idag. Tack mamma! Den ska jag gå och se Jag saknar dig för senare i veckan.

Bara så att ni vet.

2011-08-17T21:49:00.003+02:00

Jag lever.
Jag mår okej.

Och just nu lyssnar jag på Kanye:

Frukost i det gröna.

2011-08-13T10:39:00.002+02:00

Upp som en sol. Ner som en pannkaka.

2011-08-12T18:26:00.000+02:00

Efter två mjuka och fina dagar blev det exceptionellt stormigt igår. Men kanske är det så det måste vara, då och då räcker det inte med höga toppar och djupa dalar, utan i stället: himlastormande höga toppar, helvetiskt djupa dalar...

I tisdags lagade jag bruschetta och dijonköttbullar till mig och M och vi hade äntligen tid att göra ingenting tillsammans. Tätt intill med hans arm slängd över min midja somnade vi innan klockan ens blivit midnatt. Och när vi vaknade åkte vi in till Söder och promenerade tills regnet öste ner, då satte vi oss på Barista och tittade på folket som gick förbi, precis som vi så ofta gjorde när vi bodde på Katarina Bangata och var frukoststammisar där.

När det blev kväll slängde M ihop kycklinglasagne och vi åt tills båda storknade. Det var så mysigt: ljusen som sakta brann ner, Noah And The Whale från Spotify, hans hand som strök mina barfotafötter under bordet. Jag behöver inte mer än så. Ähvadtusan, jag nöjer mig till och med med mindre: Mattias räcker alldeles utmärkt, han måste inte ens ha kläder, naken funkar fint!

Ja, sedan gjorde jag ett häftigt magplask ner från den där rosenskimrande toppen. Idag känns allt... inte bra, men bättre.

Om inte alltför länge ska jag hämta Rebecka på pendeln. Jäpp, ni läste rätt! Min baby är på väg! Hit! Får se vad vi hittar på i helgen, men jag skulle satsa pengarna på att det blir rätt mycket prat, en hel del promenader, ett par smarriga middagar och lite (åtminstone för min del) fönstershoppande i stan.

The winner takes it all.

2011-08-11T10:55:00.000+02:00

En bild från igår när jag och Mattias hade det väldigt fint med JD Cola och ett par partier backgammon. Jag vann förstås båda. Som ni ser på fotot har jag precis slagit fram dubbelsexor och, ja, på den vägen var det.

But there's no one here that love you like I do.

2011-08-10T21:55:00.001+02:00

Lyssnar på:

GRATTIS ÄLSKLING!!!!!!!!!!!!

2011-08-09T18:16:00.002+02:00

Ja' må du leva uti hundrade år,
vad tusan gör det att man får gropiga lår?
Ett år äldre, klokare, bättre, snyggare,
och framför allt, hoppas jag, tryggare.

Du har blivit moster, singel och centralamerikan,
och nu senast: Umeås hetaste span.
Det finns ingen som du, ingen som dig,
ja, du kommer alltid vara nummer ett för mig.

Jag hatar att jag inte är där du är idag,
det gör ord med every hjärtslag.
Men jag vill att vi lovar varandra tid under hösten,
att vi ses, umgås och på något dansgolv skakar brösten.

Berlin, Oslo eller simpla Stockholm ihop.
Skratta, gråta och förstås skåla i varsitt ölstop.
Jag skulle så gärna ge dig hela världen ikväll,
för mig är du ju så jävla speciell.

Ändå sitter jag här, hundra mil ifrån,
och kommer ingen vart med mitt torftiga studielån.
Jag älskar dig i alla fall, allrakäraste flicka,
när jag tänker på dig känns det som sockerdricka.

Ketchup. Brandbil. Jultomten. Blod.

2011-08-09T16:39:00.000+02:00

Watch the water, watch the sky.

2011-08-08T18:00:00.002+02:00

Igår åskade det och då passade det ju väldigt bra att sätta sig i bilen och köra hem till Annika. Men himmel vad vindrutetorkarna fick jobba, det gick knappt att se något för regnet som vräkte ner. Fast det var förstås bra när jag väl kom fram, för då fick Basse och Biianka lov att vara inne och mysa med oss i soffan i stället för att springa ute.

Till middag gjorde Annika min topp ett maträtt när jag är där: ugnsbakad lax med potäter och romsås. Mmmmmmmm. (På delad andraplats kommer raggmunkar med bacon och lingonsylt tillsammans med Ümits pizza, helst capricciosa, om någon nu är intresserad.)

Nu är jag hemma igen och ikväll kommer min bååååjfränd. Ja, och så har jag äntligen fått veta att jag kommer in på kursen jag sökt. Livet är rätt behagligt just nu, med andra ord. Det tackar vi för.

Förresten, ett skepp kommer lastat med jättebra låt:

Godmorgon från oss!

2011-08-07T09:11:00.001+02:00

Hanna, Hanna, Hanna.

2011-08-06T23:44:00.002+02:00

Alltså titta va! Se vilken fantastisk header Hanna gjort åt mig. Jag hittar inte ord för att beskriva hur smickrad jag blev när jag tidigare ikväll fick mail med bifogad bild. Finaste raraste kloka Hanna som jag läst och beundrat så länge.

En sådan header kräver förstås sitt bloggande, också.

Den här helgen har jag inte brytt mig om att det är helg. I alla fall inte om det betyder att man ska ha picknick i parker, laga avancerade middagar med förrätt och dessert, dricka öl på klubb och sedan ta lång sovmorgon. Nä, jag har faktiskt hellre suttit här, under min korkek, och luktat på blo... Äsch, jag försöker jobba lite, helt enkelt. Så jag ligger hukad över mitt skrivbord och luktar på torra gamla pocketblad och halvfabrikerad fiskgratäng. Fint det med.

Har förresten blivit väldigt glad och rörd över kommentarera jag fått på sistone. Jag har verkligen velat svara, men min dator har tagit ännu ett steg närmare datordöden och jag tvingas numera klicka mig igenom ett otal säkerhetsförfrågningar för att komma till rätt hemsida. Allra värst är det med blogspotskommentatorfunktion, både att svara i min egen blogg och att skriva i andras. Men det betyder massor, det måste ni förstå.

22:47.

2011-08-03T22:53:00.002+02:00

Min fina familj.

Fröken Glad.

2011-08-03T09:55:00.000+02:00

Ååh nej, inte en till dag av strålande sol! Det är fortfarande hyfsat tidig morgon; trädgården är full av avlånga skuggor och inomhustemperaturen alldeles lagom. Men om bara någon timme kommer huset vara obehagligt varmt och kvavt, låren kommer klibba ihop både mot varandra och stolen, det kommer rinna svett utmed ryggraden och det kommer vara nästintill omöjligt att sitta och jobba vid datorn. Gillas inte!

Sol och tjugofem grader borde det bara få vara på helgerna. Jag har ju ingen lust alls att ligga på bryggan idag. Vill överhuvudtaget inte gå ut. Och skulle jag mot förmodan ändå göra det vore det för att gå en kort promenad - vilket det här vädret inte tillåter eftersom det är för varmt.

Jag vet att jag svär i kyrkan och att önskan om mulen molnighet troligtvis kommer slå tillbaka på mig nästa gång jag planerar någon slags sommaraktivitet. Men idag orkar jag inte bry mig. Låt det komma. Allt för ett svalt, humant inomhusklimat.

Kultur vs. kultur.

2011-08-02T19:29:00.001+02:00

Blir alltid så glad när Aya skickar spontana sms med uppdateringar om hur hon har det. Alldeles nyss handlade det (bland annat) om att hon sitter hungrig framför Alice i Underlandet - och så några ord om ramadan och dess betydelse.

Tänker ofta att den flickan lärt mig mer än vad hela den senaste terminen i litteraturvetenskap gjorde. Men framförallt viktigare saker.

Slå mig så att nånting händer.

2011-08-02T15:33:00.001+02:00

Allt är så förbannat jobbigt nu. Jag orkar inte mer. Stundom känns allting bra, men sedan stupar jag omkull och inser att det inte alls är det.

Har kommit hem från en - som vanligt - fin kväll på Ekerö. Med båda mina fastrar och nästan alla kusiner på pappas sida. Pelle grillade, killarna spelade pingis, jag satt och mös under en filt i trädgårdssoffan. Men nu är jag alltför trött för att göra det jag verkligen skulle vilja. Jag parkerade bilen, satte husnycklarna i dörren, låste upp, kissade, gav Knyttet mat och bröt ihop.

Två och en halv timme senare är jag fortfarande darrig. När jag skulle hälla upp kaffevatten missade jag koppen och brände handen istället. Det gör fruktansvärt ont men jag lipar nog mer över att saker är som de är.

Behöver prioritera lite, tror jag. Ge förtur åt det som är mitt oberoende av någon annan. Inte låta mig påverkas av att M snart får semester, mamma och pappa som vill att jag kommer till Umeå och det ena med det andra. Men det är svårt och när jag tänker på att jag måste fixa det här kommer en ny våg av kraftlöshet över mig.

Lilla hjärtat slår så fort nu. Jag tittar på det fina huset, den fina trädgården och den ännu finare katten. Kan ändå inte vara glad. Fan.

Phantom of the opera.

2011-08-01T12:56:00.003+02:00

Hem, ljuva hem.

2011-07-31T21:51:00.004+02:00

Jag har varit i borta ett par dagar. Nu är jag äntligen, äntligen hemma igen, men som alltid efter en lång resdag tar det många timmar att komma ner i varv. Pulsen slår fortfarande snabbt, händerna darrar.

Förhoppningsvis har den rejäla och hemlagade portionen pannbiff med potatis, brunsås, gröna ärtor och lingonsylt bidragit till att jag kommer få ro aningens fortare. För att inte tala om Knyttet som ligger och spinner i mitt knä.

Har saknat det här. Mitt Hemma.

Alone in Kyote.

2011-07-30T12:20:00.000+02:00

Jacob och Nikkis.

2011-07-30T01:09:00.003+02:00

Har gått omkring ensam hela dagen. Efter att jag tittat i tråkiga affärer hela förmiddagen satt jag mig på ett kafé vid hamnen och läste. Kring åtta mötte jag upp Jacob som tog mig till någon slags båtbar i närheten. Nicole slöt också upp och vi drack öl tills... ja, nyss.

Vasagatan kvart i tolv.

2011-07-28T11:45:00.001+02:00

Vi har strömavbrott hemma. Arbete i ledningsnätet, eller vad det nu stod på lappen vi fick av elleverantören. Hur som helst kan jag varken laga mat eller använda datorn på hela dagen och därför... ja, då kan jag lika gärna passa på att hänga i stan. (Kunde förstås ligga på bryggan och skaffa mig en avundsvärd bränna, men jag tycker det är så obeskrivligt tråkigt att sola, och ännu värre blir det förstås om man gör det ensam.)

Så nu sitter jag i alla fall på Espresso House vid Centralen och dricker kaffe. Det enda lediga bordet med eluttag är tyvärr en fönsterdisk där solen ligger på och gör mig alldeles dyvåt i pannan.

I eftermiddag ska jag träffa min Sara. Det slog mig igår att hon flyttar till Paris snart och att det inte lär finnas många fler tillfällen att träffa henne innan dess. Fy fabian för folk som flyttar ifrån! Inte för att vi hinner ses så ofta ändå, men bara tanken på att hon finns i stan... jag vill fortfarande kunna tänka den.

Tror inte jag fixar att sitta här mycket längre. Kanske ger upp datorn och förflyttar mig till uteserveringen istället, även om den inte heller är så mycket att hänga i julgranen; utsikten är vältrafikerade Vasagatan där dom dessutom håller på med högljudda vägarbeten.

Nå, jag ville bara säga hej, så: hej!

Swarley ♥ ♥ ♥

2011-07-27T10:43:00.000+02:00

Hahahahahahahahahahahaha...
Aaaaaahahahahahahahahahaha...

*flämtar efter andan*

Den här episoden... den... alltså...
Så. Hysteriskt. Bra.

Som klippt och skuret. Hehe.

2011-07-26T19:39:00.003+02:00

Och du känner att staden är precis som staden alltid varit.

2011-07-25T21:34:00.003+02:00

Det har gått bättre än jag trodde idag. Jag började med att skriva mail till farmor och när jag gjort det, ja, då gick det där telefonsamtalet plötsligt lite lättare att ringa, och med det förmådde jag äntligen att besvara sms:en som väntat så länge och då, helt oväntat och av bara farten, öppnade jag bredbandsräkningen jag dragit mig för... och så fortsatte det.

Det är liksom ett trick jag har för att när botten är nådd vända den dittills nedåtgående spiralen: bemästra något pyttelitet för att få kraft nog att ta mig an nästa punkt på listan. Ofta börjar jag inte med något svårare än (vilket vissa gånger ändå kan vara svårt nog) att läsa ett kapitel ur en bok. Och gud ja, det är säkert en redan välbeprövad metod inom diverse KBT-behandlingar och i böcker om självhjälp, men jag är inte ute efter att ta åt mig någon ära heller, tvärtom, det är i så fall bara bra - ju fler den hjälper destu bättre!

Jag vet att jag lägger upp nästa löjligt mycket Kent just nu, men det är helt enkelt en sån period. Dessutom spelar jag den här för min darling Annika som jag alltid så osökt kommer att tänka på när jag hör:

Bra start.

2011-07-25T11:32:00.003+02:00

Det är så skönt med måndag. Att börja om. Dessutom regnar det så jag slipper gå ut, slipper svettas. Och jag är frisk igen! Ptja, när jag tänker efter har den här dagen alla förutsättningar att bli riktigt behaglig. Thank you very much!

En söndag.

2011-07-24T17:23:00.003+02:00

Än så länge har den här söndagen varit väldigt... hmm, söndag. Här ska ni få se lite telefonbilder!

Jag har vattnat blommorna. Det finns inte så många växter kvar att vattna eftersom de flesta vissnat och dött, men jättepelargonen och ett par andra blommor ser jag till att ge kärlek en liten stund varje dag. Idag var det dessutom dags för krukväxtnäring - det gillar dom.

När vi städat och tittat på två tre fyra fem avsnitt HIMYM (jag har fått lov att vänta med säsong två för att Mattias ska se ikapp ettan och nu har vi äntligen kollat klart sista skivan! Tack för lånet, baby.) slog klockan lunch och jag gräddade plättar. Mmmmmmm...

Dags för promenad! Dags att leta upp den där sjön som vår granne Benny pratat om! Vi gick genom skog och mark, över bäckar och stenar, i motvind och medvind och... till sist hittade vi den. Och alltså: jiiiiiises vad vackert det är!

Halvtidsvila för att ta in utsikten. Det fanns så mycket blåbär att det skulle fylla hela vår frys. Jag bara måste gå dit med ett par hinkar att plocka dem i.

Hemma satt Knyttet och bajsade på gräsmattan. Vi får väl skylla oss själva som inte klippt den på länge, antar jag. Nu ska jag i alla fall åka in till affären och handla middag.

You sure have changed since yesterday.

2011-07-24T10:26:00.001+02:00

Hurra! Fler morgonbilder där jag fortfarande är grumsig i ögonen och sömnsvullen sedan natten!

Det har inte gått många minuter sedan jag vaknade, men än så länge känns det faktiskt lite bättre än igår. Förkylningen är definitivt på upphällningen. Tack alla ni underbara som kommenterat och försökt trösta eller muntra upp - det hjälper.

Angående det hemska, hemska som hänt i Norge är jag fullkomligt mållös. Återkommer ständigt i tankarna till det fruktansvärda, till personerna som mist sina liv och till deras anhöriga som förlorat någon de älskar, till alla drabbade.

Maktlösheten och jag.

2011-07-23T23:58:00.003+02:00

Nej, vanligtvis tycker jag inte att jag är så fullkomligt urusel som jag skrev i inlägget nedan. Vissa dagar känner jag mig snygg, andra smart, ytterligare andra både rolig och intressant. Det där går ju upp och ned. Men senaste tiden har självföraktet tagit överhanden. Eller jag vet inte, men jag har gått runt som en briserande bomb och verkligen tvingats hålla emot för att inte... bli galen. Det är ungefär samma känsla som när jag var yngre och i ögonblick av obehärskad frustration drog ner allt från köksbordet och rev sönder mammas Allers-tidningar, spottade på golvet eller kissade (ja, faktiskt) rätt uppochner där jag stod.

Antar att det handlar om någonslags vanmakt. Samtidigt som jag fortfarande inte vet om jag kommer in på den kurs jag vill gå i höst klarar jag inte av tanken på ännu ett halvår tragglandes något som egentligen lämnar mig oberörd och dessutom inte tar mig närmare ett mål. Det har också hänt ditten och datten som gjort att jag numera rannsakar allt jag gör, inte gör, säger och inte säger. Eftersom det inte är jag själv som satt mig i den situationen tycker jag inte att jag ska behöva känna det så - ändå gör jag det. Och för det hatar jag, såklart, mig själv. Sedan kom den här olidligt påfrestande förkylningen som gjort mig sängliggandes i snart en vecka. Att inte orka med det sista lilla som alltjämt är mitt har liksom varit den sura grädden på det äckliga pulvermoset, eller, för all del, den sista droppen som fått bägaren att rinna över. Jag vet inte längre vem jag är, och skymtar jag något är det ändå bara skit skit skit skit skit.

Blir naturligtvis svårt att leva så. Man spricker, går under. Jag hoppas alltihop vänder nu när baskiluskerna äntligen börjat flytta ur min stackars kropp. Det är första dagen jag inte är feberyr och tjock i bollen, så vi håller alla våra tummar för att också näsan slutat rinna och huvudet dunka tills imorgonbitti. Jag behöver ju verkligen komma överens med och tycka om mig själv. Typ: Självkänsla nu!!!!!

Utan perspektiv på saker.

2011-07-23T15:23:00.001+02:00

Jag vill också vara vacker, smart, snygg, rolig, intelligent, framgångsrik, omtyckt och intressant! Känns som att jag är noll och ingenting av det idag. I stället: meningslös.

Det är antagligen den trötta kroppen som spelar mig ett spratt, men ändå, jag vill det så gärna att jag sitter och gråter här i min patetiska ensamhet.

ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHH!!!!!!!!!!!!!!! vill jag skrika rakt ut. Få ett utbrott, göra något dumt. Förstöra ännu mer för mig själv eftersom jag ändå bara är dum, ful, fel och komplett värdelös.

Stängt pga sjukdom.

2011-07-22T12:03:00.003+02:00

Jag är tyvärr för sjuk för att skriva blogg och svara på kommentarer. Ligger mest vågrätt i soffan och tittar på film och How I Met Your Mother. Bara så att ni vet, alltså.

Jämmer och elände del 2.

2011-07-20T15:00:00.000+02:00

Ni får helt enkelt stå ut med mitt jämmer ett tag till. Halsen är förvisso liiiite bättre, men i stället har näsan blivit en droppande kran. Och dessutom lemlästade jag just mitt ena pekfinger. Jag skulle skära bort den hårta ostkanten med en osthyvel och slant. Till saken hör att jag gjorde precis samma sak för ett par veckor sedan, det blev inte lika djupt den gången men jag har ändå haft kvar en sårskorpa - vilken jag nu rev upp på nytt tillsammans med ytterligare en stor del av fingertoppen. Aj!!!!

Det ser helt sargat ut och jag kan knappt skriva på tangentbordet. Ack, jag som skulle ta igen gårdagen dubbelt upp idag. Det är synd om mig och jag lägger mig i fosterställning på soffan, slår igen boken jag läser eftersom bokstäverna smälter samman, masserar tinningarna som börjat dunka av flugan som surrar i fönstret. Sådan är min dag.

Käre gode Gud i himlen, gör så att...

2011-07-19T21:03:00.004+02:00

Får verkligen inte mycket gjort idag. Vill inte bryta det fina kreativa flyt jag haft senaste veckan, men huvudet är så fyllt av tjocka att jag helt enkelt inte kan tänka klart. Ska gå och lägga mig tidigt och be en riktigt vädjande kvällsbön om att få känna mig piggare när jag vaknar imorgon.

Kvällssolen är i alla fall vacker! Och inte lika obehagligt gassande het som under dagen. Tack för det.

Sommar + förkylning = fel!

2011-07-19T16:38:00.000+02:00

Gjorde misstaget att gå ut på en promenad. Redan efter några steg kände jag mig trött och slut, men tänkte att det bara var en billig ursäkt för att låta bli och tvingade mig därför vidare. Rätt snart blev jag dock svimfärdig och insåg att det skulle bli en infernalisk kamp att ta sig tillbaka hem.

Det hade jag rätt i. Gud, det var som en ökenvandring med hög feber. Om det överhuvudtaget fläktar några svala vindar nådde de i alla fall inte mig eftersom jag mestadels gick inne i byn som vars vägar till stor del är omringade av höga träd.

Lagom till att jag närmade mig huset började jag snora och hosta också. Förkyldningen eskalerar. Och om det inte vore för att det är outhärdligt varmt och kvavt inomhus skulle jag ligga nerbäddad och se på teve - men det går verkligen inte. Med andra ord: jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen. Trädgården är soldränkt. Huvudet dunkar. Att bada känns som en dum idé.

Lite glass kanske hjälper?

Gullviva, mandelblom, kattfot och blå viol.

2011-07-19T10:48:00.002+02:00

Okej, är ni beredda? Här följer nämligen en bildkavalad där jag på elva nästan identiska foton poserar hejdlöst, rycker lite oskuldsfullt i klänningsfållen, rufsar håret och skrattar för kameran. För sånt är tillåtet va?

Jag ville mest bara visa min nya fina, makalöst underbara klänning. Visst är den bedårande? Kan inte för mitt liv förstå att den fanns kvar såhär på upploppet av sommarrean. Men det gjorde den! Bredvid trasor i suspekta material och tvivelaktig design hängde den och talade till mig när jag gick förbi: "Anna, här är jag."

Än så länge är den här sessionen i trädgården det enda äventyr vi varit på tillsammans, men vänta bara, det kommer fler.